Debatt. .

2017-10-05 07:00
Jerker Eriksson, vd för Bostaden. Bild: Bostaden
Jerker Eriksson, vd för Bostaden.

Vinsten efter försäljningen av Bostaden är en illusion

Kommunledningen hävdar att den säljer fastigheter från Bostaden för att på lång sikt kunna bekosta välfärdsverksamhet och bostadsbyggande. För att veta om en affär är god behövs först en korrekt värdering av varan. Här visar det sig att fastigheterna systematiskt undervärderats i bokföring och uppskattningar. Vad som såg ut som en vinstgivande affär för dem som tog beslutet, var grundat på lösan sand.

Jag lyssnade när Bostadens vd Jerker Eriksson svarade på frågor under ett öppet möte i Carlshemskyrkan i början av september. En av de närvarande undrade varför det inte hade skett någon öppen budgivning, så att priset skulle kunna bli rätt och riktigt satt på marknadsnivå. Eriksson svarade att de hade gjort egna bedömningar av marknadsvärde och diskuterat dem i styrelsen flertalet gånger. Jag bad att få se dokumenten. En tid därefter kom ett mail. Siffrorna jag fick chockerade mig. Bostadens vd hade utgått från en marknadsvärdering på 770 miljoner kronor för fastigheterna på Carlshem och Mariehem. Vi vet alla att en privat spekulant i slutändan var beredd att betala 1 160 miljoner kronor.

Kommentarer behövs knappt. De siffrorna talar för sig själv. Om styrelsen trodde värdet var så mycket lägre så är det svårt att hävda att det var ett välgrundat beslut. Och då var det erbjudna slutpriset inte ens satt i öppen budgivning.

Nästa kärnfråga är hur de här bostadsområdena värderas i bokföringen. När en privatperson ska låna för att köpa ett hus vill banken veta vad huset är värt. Först då kan banken göra en bedömning av hur mycket den vågar låna ut. Banken vill veta hur mycket den kan få ut om den tvingas sälja huset ifall personen inte har råd att betala räntan.

Umeå kommun följer inte samma procedur. Där används istället vad de kallar ”försiktighetsprincipen” när de redovisar värdet på sina tillgångar av fastigheter. Det är helt enkelt vad som har betalats för husen en gång tiden, minskat med den värdeminskning som de uppskattar att förslitning ger varje år. Bostadens årsredovisning sätter värdet till 210 miljoner kronor. Jämför det med vad kommunen får in om köpet går igenom.

I bokföringen kommer alltså den här lägsta, försiktigaste, summan att tas bort och en köpesumma på en miljard däröver att läggas till. En miljard har kommit in från ingenstans, eller så kommer det att se ut i nästa årsredovisning om köpet går igenom. Men den synbara vinsten är inte baserad på vad husen och tomterna var värda. Den är en konstruktion av hur värdet av fastigheterna bokfördes. Det ska vi vara medvetna om.

Frågan är vilken privatperson som skulle resonera så: ”Älskling, vi köpte ju huset på 1960-talet för 50 000 kronor, så vi ska vara nöjda med att lyckas sälja idag för 80 000”?

 

Gunnar Lantz 
Doktorand med inriktning på offentliga sektorns finansiering