Reportage.

2017-11-08 06:00
Bild: Liselott Holm

”Det känns som om Migrationsverket inte bryr sig”

Efter att ha flytt från förföljelse och dödshot i Afghanistan lyckades Hussein Alizadeh bygga upp ett nytt liv i Umeå. Men allting föll samman på 18-årsdagen. Han blev hastigt av med boende, god man och socialtjänst. Och i samma veva fick han avslag på sin asylansökan.

Allting förändrades på en dag. Det kändes fruktansvärt, berättar han när vi träffas på innergården till hans gymnasieskola en kylig eftermiddag.

Den första snön har precis fallit i Umeå och Hussein huttrar och småhoppar på stället för att hålla sig varm. Vi går in i värmen och sätter oss och han börjar berätta sin historia från början.


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


Hussein växte upp i provinsen Baghlan i norra Afghanistan tillsammans med sin mamma och två småbröder. De tillhör den sedan länge förföljda och diskriminerade minoritetsgruppen hazarer.

– I min by har det bott många hazarfamiljer men de flesta har tvingats fly på grund av trakasserier från andra grupper. Jag och min familj har också blivit utsatta under hela våra liv, säger Hussein.

Hussein började jobba som fåraherde för att försörja familjen redan som elvaåring. Och det var efter en händelse i bergen under en arbetsdag några år senare som hans situation blev så pass allvarlig att han tvingades fly.

– Jag träffade fyra män med svarta Daesh-flaggor, vapen och masker över ansiktena. De började fråga om mig, mina får och min arbetsgivare. Sedan misshandlade de mig tills jag inte kunde stå upp längre. Jag kunde bara ligga där och se på när de gick iväg med mina 200 får, säger han.

Mottog dödshot

När Hussein kom tillbaka till sin arbetsgivare utan fåren blev han bemött med dödshot.

– Han sade att om han inte får tillbaka fåren så tar han mig i stället. Jag var bara ett barn, hur skulle jag kunna ta tillbaka fåren från Daesh? Jag var jätterädd, säger Hussein.

Nästa morgon flydde Hussein från Afghanistan. Resan tog två månader och gick genom elva länder. När Hussein kom till Sverige visste han ingenting om landet, men var fast besluten om en sak: han skulle komma in i samhället och bygga upp ett så bra liv som möjligt här.

– Jag kände att här kan jag leva och här kan jag utvecklas. Då visste jag inte att jag inte skulle få stanna här, säger han.

Efter att ha bott på tillfälliga boenden i Malmö och Stockholm hamnade han till slut i Umeå, där han så småningom började känna sig trygg. Han träffade många nya vänner, började i skolan och lärde sig snabbt språket.

Försökte begå självmord

Men samtidigt som Hussein började komma in i samhället i Umeå så oroade han sig mycket för sin familj hemma i Afghanistan. De hade ingen möjlighet till telefonkontakt och Hussein visste därför ingenting om hur deras liv hade sett ut sedan hans flykt. Fram tills en dag då fick han ett samtal från en släkting i Iran som hade
fått nyheter kring familjens situation.

– Min förra arbetsgivare hade kommit till mitt hus och sökt mig. Och när jag inte fanns där så tog han min lillebror i stället. Jag vet inte om han gav honom till talibanerna eller dödade honom själv. Han hotade att komma och döda min mamma och min andra lillebror också om de inte berättade var jag fanns. De tvingades fly från min hemby. Jag vet inte var de är nu, säger han.

Hussein tog beskedet hårt. Och när 18-årsdagen kom tillsammans med avslaget på asylansökan så blev det för mycket för honom.

– Jag försökte ta livet av mig. Det var kanske bra att jag inte lyckades, men just då såg jag ingen anledning att leva, säger han.

Förutom att han fick avslag och blev av med både sin gode man och stödet från socialtjänsten, så betydde 18-årsdagen även att Hussein fick byta boende. Han hamnade på ett boende för vuxna inom kommunen, men det lades ner strax efter att han hade flyttat in. Då ville Migrationsverket skicka honom till ett nytt boende i Åre.

Hussein blev orolig över att behöva lämna den trygghet som han hade börjat hitta i Umeå. Och han fick hjälp av personer som såg detta.

– Föreståndaren på mitt förra boende sade ifrån. Hon tyckte inte att jag skulle behöva lämna allt och flytta till Åre där jag inte kände någon. Så jag fick hjälp med att hitta ett familjehem här i Umeå, berättar han.

Väntar på slutgiltigt besked

Hussein bor fortfarande kvar på familjehemmet i väntan på det slutgiltiga beskedet om hans asylansökan. Han har redan överklagat så många gånger som det är möjligt, så nu kan han bara vänta och hoppas.

– Jag har fått avslag efter avslag och jag förstår inte varför. Om man flyr från ett land så är det för att man inte kan återvända. Afghanistan som betydde allt för mig har blivit ett helvetesland. Men det känns som om Migrationsverket inte bryr sig, säger han.

Men trots det överhängande hotet om utvisning så har Hussein inte gett upp. Han åker till skolan varje dag, gör läxorna, går på språkkafé på kvällarna och engagerar sig frivilligt i demonstrationerna för amnesti som hålls på Renmarkstorget varje lördag.

På frågan om vad det är som får honom att fortsätta kämpa blir Hussein tyst och funderar ett tag. Sedan säger han:

– När jag kom till Sverige bestämde jag mig för att lära mig svenska och lära mig om samhället. Och så känner jag fortfarande. Ibland träffar jag personer som säger ”Varför går du i skolan? Varför lär du dig svenska? Du kommer ändå inte få stanna här!”. Då blir jag jätteledsen. Jag vet att jag kanske inte kommer få stanna, men inget blir väl bättre av att jag bara ligger hemma i sängen.

Enligt Hussein så finns det nu två vägar som hans liv kan gå.

– Om jag blir utvisad så flyr jag någon annanstans. Afghanistan är inget alternativ, säger han.

Och om du får stanna?

– Då vet jag exakt vad jag ska göra, för det har jag tänkt på mycket. Jag vill lära barn om samhället eller hjälpa de som är sjuka. Så jag ska antingen bli sjuksköterska eller lärare i samhällskunskap.

18-årsdagen

Under 2015 sökte 23 480 ensamkommande afghanska barn asyl i Sverige. På grund av långa väntetider hinner många av dem fylla 18 innan asylprocessen är färdig, vilket ofta betyder avslag då det är svårare att få asyl som vuxen.

På 18-årsdagen sägs socialtjänst, god man och HVB/familjehem också upp.

I Umeå kommer omkring 70 ensamkommande ungdomar att fylla 18 år inom kort.

Umeå kommun beviljade nyligen 250 000 kronor till Röda korset och flyktingnätverket Arezos arbete med att hjälpa ensamkommande att få stanna i kommunen efter 18-årsdagen.

Hazarer

Många av de ensamkommande ungdomarna från Afghanistan tillhör minoritetsgruppen hazarer.

Hazarer utgör 10–20 procent av Afghanistans befolkning. De är shiamuslimer till skillnad från majoritetsbefolkningen i Afghanistan som är sunnimuslimer.

Hazarerna har under många år fått utstå diskriminering, förföljelse och trakasserier, framför allt under talibanregimen 1996–2001.

Många hazarer har därför tvingats fly till grannlandet Iran, där de får utstå fortsatt diskriminering. Det blir också allt vanligare att de skickas från Iran för att strida i Syrien.

Källa: Migrationsverket