Reportage.

2017-05-17 08:45
  • Dokumentärfilmaren och journalisten Leif Stenberg har drivit teatergruppen Tro, hopp och mod i tio års tid. Bild: Liselott Holm
    Dokumentärfilmaren och journalisten Leif Stenberg har drivit teatergruppen Tro, hopp och mod i tio års tid.
  • ”Vi behövs i samhället. Vi har ju under så många år varit arbetsunderlag för tjänstemän”, säger Willy Pettersson ironiskt. Bild: Liselott Holm
    ”Vi behövs i samhället. Vi har ju under så många år varit arbetsunderlag för tjänstemän”, säger Willy Pettersson ironiskt.
  • Leif Stenberg med förra kriminalvårdschefen Gunnar Engström, som också bjöd på munspelsmusicerande under sista föreställningen. Bild: Liselott Holm
    Leif Stenberg med förra kriminalvårdschefen Gunnar Engström, som också bjöd på munspelsmusicerande under sista föreställningen.
  • Mattias Lithner är en av tolv medlemmar i Tro, hopp och mod. Bild: Liselott Holm
    Mattias Lithner är en av tolv medlemmar i Tro, hopp och mod.
  • ”Vi har haft ett förtroende för varandra. Helt plötsligt kan någon berätta något de aldrig har berättat förut för en annan människa”, säger Lena Lundgren. Bild: Liselott Holm
    ”Vi har haft ett förtroende för varandra. Helt plötsligt kan någon berätta något de aldrig har berättat förut för en annan människa”, säger Lena Lundgren.

Tro, hopp och mod – ”Vi har all anledning att vara stolta”

En fantastisk resa med ett sorgligt slut. Ridån har gått ner för Tro, hopp och mod, teatergruppen för missbrukare och psykiskt sjuka i Umeå. Efter tio års ständig kamp har gruppen tröttnat på att jaga ekonomiskt stöd från kommunen. 

– Det är med vrede som vi bjuder in till den här dagen, säger Leif Stenberg när han tittar ut över publiken i den knökfulla lokalen hos Frälsningsarmén. Här har teatergruppen Tro, hopp och mod spelat förut, men den här gången är det verkligen sista föreställningen.  


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


ETC Umeå har tidigare berättat om den ekonomiska osäkerhet som Tro, hopp och mod har levt under. I tio år har journalisten och dokumentärfilmaren Leif Stenberg drivit teatergruppen, som har varit en kreativ samlingspunkt för missbrukare, psykiskt sjuka och andra utsatta. Gruppen har uppträtt på många platser i landet – de har hållit föreläsningar om missbruk och kriminalitet och spelat den egna pjäsen ”Verandan”. 

Men det ekonomiska stödet från Umeå kommun har varit magert. Leif Stenberg och Willy Pettersson, en annan av gruppmedlemmarna, har beräknat att de sammanlagt har fått runt 180 000 kronor i kommunala medel under hela tioårsperioden. Gruppen har överlevt genom bidrag från LO och genom att Leif Stenberg har bekostat resor för både sig själv och medlemmarna. Nu får det räcka, menar gruppen.

– Det är vemodigt. De här åren har varit fantastiska – vi har all anledning att vara stolta. För tio år sedan var jag väldigt tillbakadragen och vågade knappt prata. Men nu vågar jag prata inför publik och jag mår mycket bättre psykiskt, säger Christopher Jarvis, som förutom att spela teater nyss har stått inför ett hundratal personer och läst egna dikter. Han är inte den enda – andra medlemmar i gruppen går också upp på scenen och läser poesi, spelar sin favoritmusik och blottar sig på ett personligt sätt. Numera vågar de, det gjorde de inte förr. 

En grupp som synts och påverkat 

Gunnar Engström, tidigare kriminalvårdschef i Umeå, har följt teatergruppen genom åren och han är bestört över att den lägger ner.  

– Just nu känner jag en oro – vart är kommunen på väg? Det finns vetenskapliga belägg för att konstnärlig och social verksamhet minskar risken för återfall i missbruk och kriminalitet. I en teaterverksamhet är man behövd – bara den känslan är en stor och väsentlig del. Jag kan inte förstå att gruppen inte får det stöd som den behöver.

Tro, hopp och mod har uppenbarligen inte varit profeter bland politikerna i sin hemstad, men gruppen har på andra sätt nått stora framgångar. Leif Stenberg gjorde dokumentären ”I väntan på ett liv” om gruppen, tillsammans med fotografen Håkan Pieniowski. Filmen har visats på SVT och fått lysande kritik. Gruppen har även samarbetat med LO och ABF, och hållit seminarier med psykiatrikern Johan Cullberg och läkaren Anders Milton, tidigare regeringens psykiatrisamordnare. 

Anders Milton säger till ETC Umeå att han blev djupt gripen av att se gruppen uppträda:

– Att man får människor att göra något stort av svåra erfarenheter, det är underbart att se.

Jag tror att den här typen av verksamhet är betydelsefull, därför att den bidrar till att ge livet mening och innehåll – inte bara för de som deltar, utan även för de som tittar. Det är väldigt tråkigt att de inte kan fortsätta.

Efter föreställningen pustar Leif Stenberg ut. Han och gruppen har levererat en ursinnig bredsida mot Umeås politiker.  

– Jag trodde faktiskt att vi skulle nå längre. Det har funnits politiker tidigare i Umeå som har varit intresserade av vad vi gör, men nu har det skett ett generationsskifte och de nya har inte den där känslan för sociala frågor.

Kommunen slår ifrån sig kritiken

Kulturnämndens ordförande Tomas Wennström (S) tycker att det är synd att gruppen slutar. Han säger att kulturnämnden, tillsammans med andra nämnder inom landsting och kommun, fortfarande väntar på en specificerad bidragsansökan. Tiden för att söka långsiktigt stöd för verksamheten under 2017 har gått ut, men möjlighet att söka ett helårsstöd för 2018 finns fram till september:  

– Det som de gör är jävligt bra. Vi var visst villiga att bevilja bidrag, men vi måste veta vad det handlar om. De vill även göra andra insatser, som att utbilda socialsekreterare och poliser. Det är ju inte kultur, utan då måste de få pengar från andra håll, och vi har sagt att vi delar på bitarna. Nu är det ”talk of the town” att vi inte vill stötta gruppen, men det vill vi.

Men Leif Stenberg har ett annat perspektiv. Efter tio år ser han ett mönster:

– Vi har blivit fult behandlade. Jag upplever att man inte vill ha de här människorna – det är vad det hela handlar om.