Krönika. .

2017-03-12 05:45

Alltså hallå! Vad håller vi på med?

Det är inte rättvist! Eller så är det just det som är rättvist. För hur länge är det just vi som ska leva med kalvlever, leasingbil, Mallorcaresa och nya kök? 

Jag tittar på bilderna i Facebook-flödet. Ännu ett attentat! Ett barn ligger med skallen under något som verkar vara en del av en husvägg. Sand och damm täcker den lilla kroppen och runt barnets mun syns blod som stelnat. Två småpojkar. Också deras kroppar täckta av damm. Den ena pojkens arm om den andres rygg, som försökte han skydda honom undan faran. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Ännu ett barn. I röd och blå jacka. Handen greppar om en sten, som ett sista försök att hålla kvar livet. Och så en pojke i knälång, vit dräkt som kommer gående ur bilden – rakt emot mig. Bakom honom soldater. Blodstänk på hans dräkt. Ögonen! Pojkens ögon som redan sett alldeles för mycket. Munnen öppen – som ville han berätta. För oss som inte hör. Som inte ser. Har inte tid. Orkar inte. Vill inte. Förstå!

För vi är upptagna med att slå fast vilken metod för medicinsk åldersbedömning som ska användas för att med så hög precision som möjligt kunna fastställa huruvida en människa är 17 eller 18 år. Rättsmedicinalverket säger röntgenundersökning av visdomständer och magnetkameraundersökning av knäled (lårbenets nedre del i vänstra knäet). Metoderna kan vid behov kompletteras med undersökning av nyckelben.

Vad håller vi på med?!

Afghanistan februari 2017: Tolv döda när en bil kör på en bomb … minst 25 civila dödade … minst sju döda när en självmordsbombare kör in i en grupp soldater … sex döda när en IS-anhängare öppnar eld mot hjälparbetare från Röda korset … elva döda när ett hus träffas av bomber … 20 döda vid ett självmordsdåd utanför högsta domstolen i Kabul …

Pojken kom till oss för att han var rädd. Rädd för männen med gevär och rädd för att själv tvingas bli en sådan. Han tog farväl av föräldrar och syskon. Trängdes med de andra rädda på lastbilens flak, i bilens bagage, på båten mot Grekland. Männen med gevär siktade på honom när han inte ville gå ombord på en alldeles för liten båt. Han gick mil efter mil, sov sittande på en sten, slussades och bussades och kom till sist fram till det främmande landet med oändliga skogar.

Han hade hört att här fanns människor som ville hjälpa. Han har en säng, mat, en telefon och kanske en cykel, han går i skola och spelar fotboll. Inga gevärspipor mot tinningen. Ändå är han rädd. Nu för ett brev från Migrationsverket. Ett brev som kan tvinga honom tillbaka. För att vi inte förstår.

För vi är upptagna med att fastställa huruvida pojken verkligen har behov av skydd och i så fall om det är tillfälligt eller permanent. Hur ser ditt land ut? Hur ser din hemstad ut? Vilka hus finns i ditt kvarter? Varför bor din familj hos din farfar? Varför vill du inte gå ut i kriget? Varför har din pappa stridit för rebellerna? Vilken hotbild finns mot dig? Kan du bevisa att dina släktingar är döda? Kan du bevisa vem som dödade dem? Kan du bevisa att de där skadorna verkligen är från granatsplitter? Kan du bevisa exakt hur gammal du är? Varför har du inga papper som bevisar att du verkligen är du?

Vad håller vi på med?

– Men vi kan inte ta ansvar för alla Mellanösterns tonårspojkar, säger migrationsministern.

Vad är det som gör att vi – som av en slump föddes i landet utan krig – tar oss rätten att säga: Det här är vårt! Ni kan inte bara komma! Ni har faktiskt inte betalat någon skatt. Det är inte rättvist! Eller så är det just det som är rättvist. För hur länge är det just vi som ska leva med kalvlever, leasingbil, Mallorcaresa och nya kök? 

Pojken vill bara leva i frid. Med vänner och familj, med skola och jobb, med kärlek och vänskap. Typ som du och jag.

Låt honom stanna!

Anette Olofsson 
Skrivande integrationsassistent.