Krönika. Jan-Olov Carlsson .

2017-04-16 09:37

Det går inte en dag utan att jag tänker på privatiseringar

Allt skulle bli billigare och bättre! Nu vet vi för vilka det blev så.  

Det stör mig. Att behöva tänka så ofta och mycket på hur resurser, möjligheter och tillgångar omfördelas från mångas ägande till ett fåtals ägande är rent ut sagt förbannat illa.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Och lika störande är det att det har normaliserats, blir allt mindre ifrågasatt. Jovisst, vinsterna ska i bästa fall begränsas inom skola, vård och omsorg. Men det privata ägandet av dessa samhällsnyttigheter kan få bestå.

Jag är inte överdrivet folkhemsnostalgisk.  Inte heller tycker jag att allt som en gång varit i samhällets ägo, för alltid måste förbli det. Men det bara finns ett sätt att uttrycka det som hänt under de två senaste generationerna: backlashen för det kollektiva har varit av monstruösa proportioner.  Sverige är utförsäljningarnas och privatiseringarnas okrönta världsmästarland. 

Nyligen kom det en påminnelse. Statliga Svenska spel har haft ett monopol – det ska upphöra på förslag av regeringen. I dag finns 16 spelbolag noterade på Stockholmsbörsen. De tjänar pengar på svenska folkets spelande, trots att det inte är tillåtet. Tanken med avregleringen är att dessa bolag ska börja betala skatt på sina vinster. Okej för det, men den stora frågan kring spelande är inte ägandeformen. Den stora frågan är de ekonomiska och sociala konsekvenserna i spåret av ett ökat spelande och spelberoende. Jag hyser ingen förhoppning om att avregleringen kommer att medföra något gott kring detta. Tvärtom.

Huvudfåran i privatiserings– och avregleringsdebatten är förstås vård, skola och omsorg. Kärnan i välfärdssamhället. Men vi får inte glömma post, tele, el, apotek och bilprovning. Och ovanpå detta avreglerade marknader inom persontransporter: taxi, inrikesflyg, buss och järnväg. Allt skulle bli billigare och bättre! Nu vet vi för vilka det blev så.  Och inte återfinns dessa bland resenärer, kunder, brukare, elever eller patienter.

För att inte tala om privatisering av statliga bolag: SSAB, Nordea, Pharmacia, Assidomän, Vin & Sprit, Enator, Celsius …

Utförsäljningen av de statliga bolagen har pågått under en längre tid. Försäljningen av statliga bolag har inbringat cirka 200 miljarder till statskassan. Börsvärdet är i dag mångdubbelt större för de nya ägarna. Men viktigare är att dessa bolag hade kunnat fortsätta generera vinst till statskassan. Bara mellan 2005 och 2009 handlade det om 124 miljarder kronor. En inte obetydlig del hade kunnat användas till det allmännas bästa. Miljardvinsterna har i stället överlåtits till andra ägare.

Undersökningar visar att det saknas folkligt stöd för det marknadsliberala projektet och New Public Management. I dess spår har ojämlikheten tillåtits breda ut sig. De ekonomiska orättvisorna har tilltagit. Privatiseringar och avregleringar står ohotade.

Snart är det 1 maj. Då sjungs arbetarrörelsen allra vackraste kampsång: Vi bygger landet. När strofen fortsätter ”i gärning och ord” undrar man vart gärningen tog vägen. Ännu mer undrar man när det skedde. Alltså när det ledande skiktet inom arbetar– och fackföreningsrörelsen omdefinierade landet till att betyda den kapitalistiska marknadsekonomin. Ty den byggs och försvaras i både ”gärning och ord”. Det stör mig. 

Jan-Olov Carlsson
Jan-Olov Carlsson  

Klubbordförande för IF Metall på Volvo lastvagnar i Umeå