Krönika. Josefina Skerk.

2017-06-27 06:00

En samisk ­sanningskommission

Nakenbilderna, som människor tvingades ställa upp på, ligger nog också i arkivet, men namnen var aldrig intressanta och de som kan identifiera dem börjar gå bort.

Den 13 juni blev det klart att en majoritet bland partierna i Stortinget i Norge vill etablera en sanningskommission om statens behandling av samerna. Beslutet väntas formellt tas i dagarna. Arbetet för att starta en samisk sanningskommission pågår även i Sverige genom ett samarbete mellan Sametinget och diskrimineringsombudsmannen. Det är viktigt därför att det är så mycket av min och många andras vardag som beror på den historia som i dag ruttnar bort i arkiven medan barnen i skolorna lär sig om svenska kungar. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Det var av en slump jag hittade bekanta namn i några kopior från rasbiologiska institutets arkiv. De fanns med sina mått och koder för ögon- och hudfärg i de papper som blivit en dokumentation av rasismen i Sverige under 1930-talet, inte av människors utseende. Mina tankar går till alla som utsatts. Till konsekvenserna som den svenska rasbiologin fick bland samer och andra i Sverige, men också i Europa. Världen. Alla de som miste livet för en vision av rasrenhet som Sverige genom skattemedel uppmuntrat. 

I institutets listor står exempelvis mormors pappa Johan Ludvig Andersson. Han var patriarken i familjen där mamma växte upp och centralfigur i så många berättelser under min barndom att han var lika självklar som Bamse eller Pippi. Mycket mer än så, förstås. Han och mina andra släktingar finns på ett vis alltid­ med mig. De finns i alla berättelser som förts över från förälder till barn i hundratals år. De storslagna­ sägnerna och de små vardagliga lustigheterna är så oändligt många, men det finns en jag aldrig hört. 

Trots att jag nu kan härma människor från grannbyn som gick bort innan jag föddes och att jag drillats i att veta var björnarna de senaste hundra åren fällts har jag aldrig fått höra att det varit en professor från Uppsala på besök. De flesta i byarna omkring oss mättes, allt från gamla kvinnor till mormors treåriga kusin Folke. Ingen i våran eller de andra familjerna jag frågat vet heller om att Herman Lundborg med kollegor varit där. Det var väglöst land och människor som bara haft några veckors skolgång under sina liv. Det måste ha varit en stor sak. Nakenbilderna, som människor tvingades ställa upp på, ligger nog också i arkivet, men namnen var aldrig intressanta och de som kan identifiera dem börjar gå bort. 

Skallmätningen måste ha varit den ­ultimata påminnelsen om hur skamligt och farligt det var att vara same. Något annat skäl till tystnaden kan jag faktiskt inte komma på. Det blir däremot enklare att förstå varför många de här personerna valde att försöka­ uppfostra sina barn till goda svenskar, som inte pratar samiska­ eller har samiska kläder. 

Skallmätningen var bara ett av alla uttryck för den tidens syn på samer från majoritetsamhället­ och det finns många andra övergrepp att göra upp med. En sanningskommission, som kan ta ett brett grepp om frågan och klarlägga­ historien,­ banar väg för en betydligt­ bättre framtid. För alla. Den som inte kan sin historia är dömd att återupprepa den. 

Josefina Skerk
Josefina Skerk 

Ledamot för Jakt- och fiskesamerna i Sametinget