Krönika. Emma Lindqvist.

2017-07-11 06:00

Herrummet helt och hållet rationellt

Vi gapade av förskräckelse, och sedan fnissade vi. Det här var verkligen ett rum som man inte pratade om.

Vi ska utgå från ett rum på Norrlands universitetssjukhus. Skulle tro att det var 1986, eller däromkring. Jag och min kompis hade följt med min mamma på jobbet en kväll, hon jobbade på röntgen. Personalen på röntgen hade ett personalrum, ett stort med många bord, matlagningsmöjligheter, och en tv och video! En gång fick jag hyra en film och se där. Jag hyrde ”Den oändliga historien”.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Men det är inte personalrummet eller VHS-spelaren vi ska diskutera här, utan rummet bredvid. Det var litet, ganska långsmalt och var betydligt ruffigare och mörkare. Av personalen på röntgen kallades det Herrrummet.

Jag hade varit på röntgen många gånger förr, det hände då och då att jag följde med mamma när hon jobbade på lördagar, men det var första gången min kompis var med. Jag hade aldrig satt min fot i Herrummet. Jag visste att det fanns, jag hade sett människor gå ut och in, men mamma hade aldrig tagit med mig dit. Hon var ju ingen herre. Vid den här den tiden sa inte mamma rakt ut vad hon tyckte om Herrummet, men när hon sa ordet förstod jag på hennes tonfall att det inte var något för mig. Det var något för en mindre skara, som varken jag eller hon ingick i.

Den här kvällen var alltså min kompis med och hon hade aldrig hört talas om Herrummet. Hon öppnade en dörr som jag inte ens visste att jag kunde öppna. Här inne stod ett par fåtöljer och ett bord. Kanske var det en soffa och några stolar. Där fanns också en hylla med tidningshög. Tidningarna visade sig vara porrtidningar. Vi gapade av förskräckelse, och sedan fnissade vi. Det här var verkligen ett rum som man inte pratade om. Vad gjorde man här inne egentligen?

För mig var det självklart att detta var en hemlighet, både att vi varit i Herrummet och att vi hade hittat porrtidningar. Men det var det inte för min kompis. Hon berättade för sin mamma om vårt fynd, och hennes mamma berättade det uppenbarligen för min mamma. För mamma frågade om vi hade hittat porrtidningar i Herrummet, jag sa ja (samtidigt som jag troligen rodnade ordentligt) och sedan pratade vi aldrig om det mer. Herrummet togs bort i början av 2000-talet. Vid det laget var det mycket väl uttalat vad min mamma tyckte om det där rummet.

Fram till för 15 år sedan ansågs det alltså relevant att män på en arbetsplats inom landstingsvården behövde ett rum där man endast fick komma in om man tillhörde rätt kön. Vad gjorde de som fick tillträde till det här rummet? Och vad pratade de om? Uppenbarligen tittade de i porrtidningar emellanåt. Varför? Och varför på arbetstid? Därför att män ansågs ha behov som inte kvinnor hade. Det där med den sexuella drivkraften.

Det skulle inte accepteras några liknande Herrum på en arbetsplats i dag, men ser vi oss omkring kryllar det av dem fortfarande – fysiska platser som bastuklubbar, styrelserum och herrmiddagar. För att inte tala om det övriga massiva rummet. I samhällsutrymmet skapas i stället små rum för att skydda kvinnor. Vi kan ta festivaler och idrottslektioner, där endast tjejer är välkomna, som exempel. Fortfarande patriarkala rum, dit kvinnor stoppas för att i en bubbla komma bort från männen.

Varför kan inte alla bara hänga i samma rum?

Emma Lindqvist 
frilansjournalist och gästkrönikör