Krönika. .

2017-10-10 06:00

Ingenstans är jag fri från våldets eko

Två män stormar in i vår lägenhet i Sundsvall. De slåss och slår omkull våra saker. Det ligger glassplitter överallt på golvet. Min mamma sätter mig på köksbänken och vänder sen sitt fokus till att försöka få ut männen ur vårt hem. Det är mitt allra första minne.

När jag som 19-åring berättar om detta till en psykolog så konstaterar hon att mitt första minne är ett våldsamt minne. Men ärligt talat, vad skulle det annars vara?


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


Nästan direkt efter min födsel så började vi fly kriget i Somalia. Mamma flydde ensam med mig och mina två bröder. Om jag ska vara ärlig, så vet jag ytterst lite om vår resa till Sverige. Varken min mamma eller bror har lyckats ge mig en sammanhängande berättelse. Jag vågar inte fråga för mycket heller, för jag ser att de så gärna vill glömma. Ibland är jag så otroligt tacksam för att jag inte minns kriget, men lika ofta funderar jag på vad det är för erfarenheter som dikterar mitt sätt att leva. Människans hjärna fungerar på ett så lustigt sätt. Hjärnan skyddar mig genom att gömma undan traumatiska minnen, samtidigt som den utvecklar försvarsmekanismer.

Jag är inte en psykolog, min förståelse för vad som sker är otroligt begränsad. Det som jag vill ha sagt är att våldet har ett kraftfullt eko. Något som hänt mig för längesen, eller någonstans långt långt borta (typ på en annan kontinent) bär jag med mig i alla situationer. En våldsam handling av en gärningsman, bäddar för nästa gärningsman. Våld är ingen isolerad händelse som påverkar bara då och där. Det fortsätter att påverka och formar samhället, gärningsmannen och inte minst våldsoffret. Mitt beteende, mina vanor, mina reaktioner, eller avsaknaden av reaktioner, är alla högst påverkade av mina erfarenheter av våld, vare sig jag minns dem eller inte.

Sen kriget, migrationen och minnet från Sundsvall så har jag samlat på mig fler erfarenheter av våld. Minnen som etsat sig fast. De försvarsmekanismer som utvecklats av ett barn ger inte ett meningsfullt försvar för mig som vuxen. Tyvärr är det så att de mekanismerna som skapades först träder fram snabbast. Det innebär att jag trots alla försvar, har varit helt försvarslös i våldsamma situationer. I den lugna vardagen så släpper min kropp ut stresshormoner i allt för höga doser, under allt för lång tid, allt för lätt. Hela mitt jag har svårt att tro att jag är utom fara.

Ingenstans är jag fri från mitt förflutna. Genom mina drömmar tvingas jag återuppleva tidigare våldtäkter och misshandel. Vissa nätter vaknar jag upp och känner mig paralyserad. Det är ett försvar som jag har utvecklat som liten – att helt koppla bort mig ifrån min kropp när jag tror jag är i fara. Ibland sammanfaller det med nätter då min dotter vaknat. Hon kan gråta och ropa mamma, men jag kan inte röra mig. Jag får vänta tills hennes pappa vaknar. När jag kommer tillbaka till verkligheten tar skammen över. Jag känner mig som världens sämsta mamma.

Min man står för tryggheten i vårt hem. Ibland tar han hand om lilla Nova och lilla Nasteho samtidigt. Jag är så tacksam över att han finns till för oss. Våldet ekar igenom mig, men han hjälper mig att tysta ekot.