Krönika. Malin Rönnblom.

2017-09-19 06:00

RIP Hasse Alfredson

Om ni finns därute, snälla kan ni ­försöka tala ­högre, så att även en nostalgisk­ ­kulturtant kan höra?

Året var 1989, platsen Gröna Lund och restaurang Tyrol och helt plötsligt hade jag Hasse Alfredson i mitt knä. För en femma berättade han en fräckis i mitt öra. Nej, jag kommer inte ihåg historien, tror att jag var allt för upptagen med att fatta att jag hade en historisk person i mitt knä, svettig och tung och helt inne i sin roll. Tage Danielsson hade gått bort några år tidigare, allt för tidigt, och Tingel Tangel på Tyrol var den första revyn som Hasse Alfredson var med om att sätta upp efter att Tage gått ur tiden. Tillsammans med Povel Ramel skrev han texterna, och Ramel gjorde all musik.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Jag tänkte redan då att det var fantastiskt att få se dessa två herrar live, det kändes nästan som att uppleva en rest av en svunnen tid. För redan då undrade jag om den politiska och samhällskritiska humor och satir som framför allt funnits i Hasse och Tages gemensamma produktioner skulle överleva. Handsken kastades, men det fanns inte riktigt någon som plockade upp den.

För tio år sedan gick Povel bort och i söndags var det Hasses tur. Jag kände sorgen drabba mig, kanske lika mycket en sorg över en svunnen tid som en sorg över Hasse Alfredson som ändå fick leva ett långt liv. Jag sörjer den samhällskritik som präglade mycket av hans och hans vänners värv. För Hasse Alfredson hade svärtan, han vek inte undan för det mörka men fick oss samtidigt att skratta åt det vardagliga. Det var något med mångsyssleriet. Att vandra mellan att sätta upp revy och att spela in Lindemansketcher, till att skriva böcker, barnvisor och göra film med svärta.

Men det var också något med självklarheten i att relatera till politiska skeenden, att inte låta makten vara i fred – särskilt om makten var det parti som han identifierade sig med. Att använda sig av teatern, filmen och skrivandets redskap för att vara en nagel i ögat på ordningen. Att hoppas att ens barn åtminstone får ta ett glas öl.

Min son säger alltid att jag inte har någon humor, eller i alla fall inte ­gillar att konsumera humor på tv eller ­annat medium, och det ligger nog något i det. Nuförtiden. Det var länge sedan jag ­slutade titta på komedier och jag är ingen fan av någon som helst stand-up. Förstår – och inte minst hoppas – att jag missar något.

Att samhällskritiken finns där ute, att ett sätt att tala tydligt mot makten som jag förknippar med Hasse och Tage finns där. Om ni finns därute, snälla kan ni försöka tala ­högre, så att även en nostalgisk­ ­kulturtant kan höra? Om inte – det finns fortfarande tid att plocka upp handsken. RIP Hasse Alfredson.