Krönika. Jan-Olov Carlsson .

2017-10-31 06:00

Slumpen är ingen tillfällighet

Det är fel att kalla det partipiska. Det är en sant leninistisk centralism.

Jag har nyligen läst två romaner som jag varmt rekommenderar: ”Den senapsgula himmelen” av Kjell Westö och Anne Swärds helt nya roman ”Vera”. Två bländande episka romaner. Det märkliga är att i båda romanerna finns en viktig karaktär med namnet Sandrine. Så vanligt är inte det namnet. För att vara exakt, det finns 115 kvinnor med det namnet i Sverige.


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


I båda romanerna beskrivs också en scen där Mussolini efter att ha arkebuserats hängs upp i anklarna på en bensinstation i Milano, tillsammans med sin älskarinna och ytterligare några fascister. Det är inte var dag man går omkring och tänker på den scenen. Än mindre att den dyker upp i två romaner efter varandra. Men eftersom det finns så oändligt många möjligheter till märkliga sammanträffanden så kanske det inte är så konstigt. Men lite märkligt ändå.

Ännu mer märkligt är ett sammanträffande som skedde i England 2001. Händelsen anses vederhäftig och bekräftad. Den tioåriga flickan Laura Buxton skickade iväg en ballong en dag, då hon var med sin familj och firade morföräldrarnas 50-åriga bröllopsdag. Innan Laura släppte iväg ballongen uppmanade hennes morfar henne att hon skulle skriva en lapp med sitt namn och sin adress och fästa vid ballongen.

Sagt och gjort. Två dagar senare och 22 mil bort, hittade en lantbrukare en punkterad ballong på sin åker. Han kände igen namnet på lappen. Det var den tioåriga grannflickans. Hennes namn var nämligen också Laura Buxton.

Det blev så att Laura tog kontakt med Laura. Förutom att de var nästan exakt lika gamla, lika långa och hade samma namn, hade de också varsin treårig svart labrador, en kanin och ett marsvin. Förutom det fanns det en del andra likheter. Märkligt. Nästan så osannolikt att man tycker att det borde finnas någon högre mening i händelsen.

Men så är det inte alls. Familjerna Buxtons tog det med ro och insåg att det var ett otroligt märkligt sammanträffade. Flickorna blev vänner på kuppen.

Det kallas synkronicitet och kan beskrivas som ”ett iakttagbart meningsfullt sammanträffande utan orsaksmässigt samband”.

Inom politiken finns väldigt litet av synkronicitet, men väldigt mycket av synkronisering. Två närbesläktade ord med nästan motsatt mening. Synkronisering handlar om en samordning i tid. När Hans Lindberg (S), Anders Ågren (M), Mattias Larsson (C), Peder Westerberg (L) och Veronika Kerr (KD) trycker på Ja-knappen vid voteringen om att sälja ut stora delar av allmännyttan i Umeå sker samma rörelse samtidigt hos samtliga ledamöter i dessa partier.

Det var någon som sa: Slumpen är ingen tillfällighet!

Eller som Winston Churchill skulle ha sagt: Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket dumt. Det är fel att kalla det partipiska. Det är en sant leninistisk centralism. Så kan man också fira 100-årsminnet av ryska revolutionen. Det mest märkliga av alla märkliga sammanträffanden är att dessa partier firar samtidigt på samma sätt. Kan man kalla det för en  synkronicitetssynkronisering?

 

Jan-Olov Carlsson
Jan-Olov Carlsson  

Klubbordförande för IF Metall på Volvo lastvagnar i Umeå