Krönika. .

2017-03-19 05:46

Vem vill vara först egentligen?

Att vara första normbrytaren på en arbetsplats gör ont och kräver otroligt mycket mod, men ur det växer något vackert och inger hopp hos många.

Först på månen, först i mål, först att bestiga, övervinna eller upptäcka. När man är först med att överkomma fysiska hinder står hela världen i förundran. Ordet ”först” klingar positivt, det lockar fram stolthet, det inspirerar och väcker en tävlingsinstinkt hos många. Men det är inte alltid särskilt tacksamt att vara först. Varje gång jag hör ”första svarta ...” känner jag en beundran som snabbt får sällskap av en knut i magen och tårar i ögonen. Jag vet att den personen måste ha utstått sådant motstånd att denna förtjänar Sisyfos medlidande. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Att vara första normbrytaren på en arbetsplats, skola, bostadsområde eller förening gör en till försökskaninen. Man får utstå så många kommentarer, blickar och mobbning, att man blir tvungen att stålsätta sig inför varje möte med normbärarna. På en arbetsplats är situationen speciell. Det finns någon som anställt en, därmed finns det någon som ansvarar för ens arbetsmiljö. I regel är ledningen så illa utrustad att de antingen inte kan eller vill se situationen, eller hantera den. Oftast har dessutom normbrytaren en otrygg anställning, vilket innebär att chefer kan välja att vänta ut anställningen.

Filmen Hidden figures (dolda tillgångar), en film om Katherine Johnson, Dorothy Vaughan och Mary Jackson – tre banbrytande svarta kvinnor och hur de hade avgörande roller i Nasas utveckling av rymdresor – gjorde att jag grät floder. Det fanns så många situationer som jag tyvärr kunde relatera till som minoritet på arbetsplatser. Filmen utspelar sig på 1960-talet, men än i dag ser jag hur kollegor sitter med trygga anställningar för hälften så hårt arbete. Hur kollegor avsiktligt sätter käppar i hjulet och ger bristfällig information. Alltför ofta tar någon annan äran för ens arbete. Än i dag finns det chefer som inte ingriper, men ändå kräver mer av bruna anställda. Efter allt kämpande, så får man sällan erkännande för sina bedrifter, eller ens ett värde. Föreställer du dig en man just nu? Mina kollegor och chefer har nästan uteslutande varit kvinnor.

Jag vet att den bild som jag målat upp här ovan är en verklighet för många än i dag. Till er som är de framtida Katherine, Dorothy och Mary vill jag säga: Någon dag kommer du att stå vid ett vägskäl. På ena sidan finns en väg som ser någorlunda trygg ut, men där är dina möjligheter begränsade, glastaket är tydligt. Den här vägen är friktionsfri, men bara för att du stryker medhårs och tackar för smulor. Den är förutsägbar, men det du ser i framtiden är inte lockande. Någon dag inser du även att tryggheten är lånad av någon annans framtid, kanske dina barns. På den andra sidan kommer du att se en chans att uppfylla din fulla potential, och nå dina drömmar. På den här stigen kommer du att bana vägen för andra, och bli en förebild. Men vägen är oprövad, oförutsägbar och motståndet du kommer att möta kommer att sätta din beslutsamhet på prov varje dag. När du står vid vägskälet, och väljer att gå efter dina drömmar ska du veta att jag beundrar dig.

Att vara första bruna personen eller transpersonen, kvinnan, med en funktionsvariation, med slöja, you name it. Att vara första normbrytaren på en arbetsplats gör ont och kräver otroligt mycket mod, men ur det växer något vackert och inger hopp hos många.

Nasteho Osman  
Poet och samhällsdebattör