Ledare. Björn Forsberg.

2017-08-14 06:00
Är det något som Umeå universitet lägger sitt krut på så är det ständiga omorganisationer, fluffiga certifieringsprocesser, och alltmer övertyngda webinfrastrukturer – i oavlåtligt behov av uppdateringar och personalens arbetstid Bild: Mattias Pettersson
Är det något som Umeå universitet lägger sitt krut på så är det ständiga omorganisationer, fluffiga certifieringsprocesser, och alltmer övertyngda webinfrastrukturer – i oavlåtligt behov av uppdateringar och personalens arbetstid

På landsbygden finns ett underskattat kunskapskapital

Snarare än att ägna sig åt forskning tvingas landets forskare lägga allt mer av sin tid på att söka finansiering.

Nyligen råkade jag lyssna på P1-programmet Akademikerjävlar. Det var både intressant och oroande. I fokus: ett växande gap mellan dem Med respektive Utan högre utbildning. En misstro som frodas i båda riktningar i en tid när de sociala klyftorna åter ökar, klassresandet är inbromsat och olika gruppgemenskaper allt mer sluter sig i sina egna självbekräftande värmestugor. Såsom akademiker kände jag igen mig i delar av verklighetsbeskrivningen, däremot tillspetsades budskapet på ett sätt som bara kan bidra till att förstärka fördomarna och misstron.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Fick man tro programredaktionens något svepande tes ser akademiker i gemen ner på dem utan akademisk utbildning och i all synnerhet på deras kunskap. Man intervjuade forskare som betecknade hantverkarens yrkesfärdigheter som ”tyst kunskap”, som vore den en lägre slags kunnande, inte värd fullt erkännande, och i alla händelser underlägsen vad som lärs ut vid akademiska institutioner.

Själv vänder jag mig emot att kollektivanslutas till sådana synsätt.

Vi bor i en mindre by mellan Umeå och Skellefteå. Något av det mest fascinerande med tillvaron på landet är den självklarhet med vilken folk ställer upp för varandra. Var och en inser att ett socialt kapital byggt på förtroenden snarare än pengar är ett villkor för bygdens överlevnad. I byn utbyts tjänster och erfarenheter utanför den formella ekonomin. Fastän vi saknar stans utbud lyckas vi ändå med ideell kraft få till stånd en imponerande mångfald musikevent, sommarcaféer och annat. Själv känner jag en enorm ödmjukhet inför allt det kunnande som finns bland grannarna, och inser hur slätt jag skulle stå mig på min forskarexamen i statsvetenskap den dag som brunnen sinar eller  då någon av gårdens ståtliga tallar måste fällas med exakt precision.

Jag har större respekt för denna ”tysta” kunskap än för mycket av det som universitetsvärlden idag representerar. Utan att så mycket som nudda vid rådande forskningstrender och dess underliggande maktordningar räcker det med att se till den Tilltagande Komplexiteten inom högskolan. Snarare än att ägna sig åt forskning tvingas landets forskare lägga allt mer av sin tid på att söka finansiering. Man tjänar forskningsfinansiärernas expansivt groteska kravmaskineri, där uppfyllandet av all sköns ovidkommande kriterier kan konsumera veckors eller månaders arbetstid för en enda ansökan, trots att de allra flesta avslås i slutändan.

Är det något som Umeå universitet lägger sitt krut på så är det ständiga omorganisationer, fluffiga certifieringsprocesser, och alltmer övertyngda webinfrastrukturer – i oavlåtligt behov av uppdateringar och personalens arbetstid. Utbrändheten är hög.

Landsbygdens sociala liv är för mig själva motsatsen. En självorganisering kring reella angelägenheter; befriande tunn på komplexitet, kotterier och maktstrukturer. Tvärtemot akademins ökat komplexa och verklighetsfrånvända inre liv är det nog just detta slags kunskapskapital – kring mänsklig interaktion, social problemlösning – som behöver upprättelse om vi ska finna en väg bort från dem som leder samhället mot kollaps.