Ledare. .

2017-02-24 00:09
Gruvdrift i Kiruna. Erik Persson tänker att utvinnandet av naturresurser kanske kan finansiera en ny vision för Norrland. Bild: Per Larsson/TT
Gruvdrift i Kiruna. Erik Persson tänker att utvinnandet av naturresurser kanske kan finansiera en ny vision för Norrland.

Vi behöver en ny vision för landsbygden

Kanske kan vår del finansieras av de stora naturrikedomar som utvinns här, men som inte kommer lokalbefolkningen till del, vare sig via arbetstillfällen eller skatt? 

Kan ett växande norrländskt missnöje samlas kring kravet på en garanterad basinkomst?  Tanken dök upp när jag läste den parlamentariska landsbygdskommitténs slutbetänkande som presenterades i januari i år. Betänkandet utgörs av ett plotter på 75 separata förslag, som på olika sätt ska mildra den ojämna geografiska utvecklingen. Det vill säga, den situation som på allvar har börjat skrämma slag på de traditionella partiernas politiker i och med Donald Trumps inträde i Vita huset. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Att det över huvud taget finns en ambition att mildra utvecklingen kan väl i och för sig kännas välgörande för den som har vant sig vid samförståndet om att resurser (även människor) tvångsmässigt ska centraliseras till allt färre, allt större enheter. Samtidigt känns detta – om ambitionen är att staka ut en strategi fram till mitten av detta sekel – tämligen visionslöst och kvardröjande i dåtidens analyser och strukturer.  

Jag tänker, medan jag läser, på den samtids- och framtidsbild som exempelvis sociologen Roland Paulsen har tecknat i Arbetssamhället, och som har broderats ut av journalisten Paul Mason i den till svenska nyligen översatta boken Postkapitalism. Bilden av ett samhälle där jobben försvinner i mycket snabbare takt än de ersätts av nya. Där denna nya logik sätter lönearbetets centralitet för resursfördelning ur spel. Där allt större del av arbetskraften lägger sin tid på att försöka övertyga varandra om att vi har behov och begär efter nya varor för att stimulera tillväxten i det stagnerande ekonomiska systemet. Där vi samtidigt, vare sig vi jobbar eller inte, så tydligt befinner oss i en slags samhällelig fabrik, där vi alltid (oavlönat) är delaktiga i någon form av värdeskapande process – även när vi exempelvis strösurfar på nätet. 

Och jag tänker på klimatet. På de häftigt stigande temperaturerna på Arktis, som påminner oss än en gång om hur akut en radikal klimatomställning är. Plottrandet duger inte i sammanhanget. 

Så tänker jag på att vi vill att fler ska bedriva närliggande, småskaliga jordbruk. Jag tänker på hur civilsamhället i allt högre grad redan upprätthåller service, framför allt på landsbygden, genom frivilligt samarbete. Jag tänker på alla de kåkar som står öde och förfaller runt i bygderna, samtidigt som det byggs så febrilt på andra håll och hur mycket pengar som ett fåtal tjänar på denna ständiga omflyttning av människor. 

Så tänker jag på den där basinkomsten som jag intuitivt tvivlar på, lika mycket som så många andra. Hur den skulle kunna finansieras genom att beskatta ägande, nu när beskattning av arbete framstår som allt orimligare som fördelningspolitiskt verktyg i kölvattnet av automatiseringen. Hur de där, låt oss säga 15 000 kronorna i månaden, skulle ge möjlighet till att börja ställa om resursförvaltningen till den allmänningsform som redan breder ut sig. Hur det skulle kunna möjliggöra grundförutsättningen för folk att våga driva det där jordbruket som gör att maten blir närproducerad. Hur det skulle kunna utgöra ett avstamp från ett stagnerande produktionssätt med isolerande konkurrens, till ett som är präglat av verklig demokrati och gemensamt ansvarstagande.  

Kanske skulle experimentet kunna börja i några norrliggande landskap, där sprickorna i det gamla har blivit så smärtsamt uppenbara? Kanske kan vår del finansieras av de stora naturrikedomar som utvinns här, men som inte kommer lokalbefolkningen till del, vare sig via arbetstillfällen eller skatt? Kanske kan alla de missnöjda – över avfolkning, exploatering av naturresurser utan kompensation, inhägnader av det gemensamma och undandragande av service – finna ett samförstånd kring en sådan lösning?

Det vore åtminstone en vision, i stället för plotter som dröjer sig kvar i dåtidens villkor.