Ledare. Johan Örestig.

2017-11-20 06:00
”Ommöbleringen i Socialdemokraterna visar att partiet har underskattat styrkan i, och utbredningen av, missnöjet med ledningen”, skriver Johan Örestig.  Bild: Henrik Holmberg/TT
”Ommöbleringen i Socialdemokraterna visar att partiet har underskattat styrkan i, och utbredningen av, missnöjet med ledningen”, skriver Johan Örestig. 

Vi behöver skaka om för att hitta den nya politiska inriktningen

Kanske skulle sådana möten mellan rörelser kunna utmynna i en variant av de medborgarplattformar som vi har sett i andra delar av Europa?

Det är skakigt bland Socialdemokraterna i Umeå. Tre av partiets toppar petas från valbara platser – det gäller kommunalrådet Margareta Rönngren, ordföranden för AB Bostadens styrelse, Bernt Andersson, och ordföranden för personalutskottet, Christer Lindvall. I en intervju publicerad i Västerbottens-Kuriren (11/11) menar Lindvall att man också försökte peta kommunstyrelsens ordförande Hans Lindberg.


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


Ironiskt nog beskriver en upprörd Christer Lindvall – som för egen del glatt ställde upp på att baxa igenom den kuppartade utförsäljningen av närmare tio procent av Umeås allmännyttiga hyreslägenheter – det hela som just en ”kupp”. Lindvall följer ett återkommande mönster när han ska förklara anledningen bakom petningarna. När saker förändras inom socialdemokratin är det ett resultat av interna maktstrider. Det är ”vänsterfalangen”, eller ”högerfalangen”, som flyttar fram sina positioner. Men socialdemokratin är ingen isolerad ö. För att förstå dessa förändringar måste man se dem i ett vidare sammanhang.

Under de senaste åren har ledningen för Socialdemokraterna fått utstå massiv kritik från rörelser i Umeå på flera olika områden. Ett område är den pågående stadsomvandlingen, med ständiga rivningar och nybyggnationer. Många har oroat sig över kommunens ökande skuldsättning. Man har ifrågasatt varför en större privat fastighetsägare systematiskt har gynnats. Man har också funderat över vilka av oss som kommer att vara önskade eller oönskade i det nya Umeå som växer fram.

Ett annat område, som hänger samman med den växande skuldsättningen, gäller oron över välfärden. Föräldrar och pedagoger har reagerat mot kommunledningens oförmåga att infria vallöftet om minskade barngrupper i förskolan. Kommunens bybor frågar sig om ”superkommunen” Umeå ska växa på bekostnad av att byskolor läggs ned. Anhöriggrupper oroar sig över hur kommunen ska möta utmaningarna med en åldrande befolkning. Ett tredje område – som inte ska underskattas – gäller ledande socialdemokraters bemötande av kritik. Huvudstrategin har handlat om att ignorera protesterna genom att helt enkelt inte delta i den allmänna debatten, eller genom att avfärda dem som oväsen från en ”högljudd minoritet” och ”ytterkantsvänster”.

Ommöbleringen i Socialdemokraterna visar att partiet har underskattat styrkan i, och utbredningen av, missnöjet med ledningen. Det ska alla som på något sätt har deltagit i dessa rörelser känna sig stolta över, eftersom denna omskakning är en förutsättning för en förändrad politisk inriktning. Men det betyder inte att vi kan slå oss till ro i tron att signalen nu har nått fram. Förändringarna handlar trots allt bara om att några personer byts ut mot andra. Flera av dessa ”nya” namn har dessutom varit direkt inblandade i den politik som protesterna har riktats mot.

Nästa steg för Umeås rörelser handlar därför om att dessa förändringar ska följas av handling, av en ny politik för Umeå som präglas av öppenhet, insyn och en utveckling som inbegriper de som hittills har körts över. För att lyckas med det krävs inte bara breda mobiliseringar. Vi måste också bli bättre på att utbyta erfarenheter mellan varandra. Genom att fördjupa och dela våra kunskaper om kommunpolitik, juridik och ge exempel på framgångsrika påverkanskampanjer, kan vi se till att föra fram frågor som antingen har glömts bort eller som bara diskuterats i form av sockrade vallöften. Vem vet, kanske skulle sådana möten mellan rörelser kunna utmynna i en variant av de medborgarplattformar som vi har sett i andra delar av Europa?

En sådan punktlista med gemensamma krav kopplade till exempelvis demokrati, medborgarinsyn och välfärd, skulle kunna innebära att rörelserna går från att reagera defensivt mot försämringar, till att agera offensivt för att sätta prägel på Umeås utveckling.