Debatt: Vattenfall och riksdag borde sluta kolonisera Norrland

I åratal har befolkningen längs Luleälven försökt få till samverkan med Vattenfall för bygdens bästa. Det har mötts med tystnad eller avmätta bortförklaringar. Inför att riskdagen ska rösta för en ny vattenlagstiftning i höst, har vattenkraftsbolag lobbat intensivt för att deras verksamhet ska undantas miljökrav. För att ge våra folkvalda politiker en chans att själva se hur Vattenfall sköter sitt uppdrag bjöd gruppen Norrälvar in till en studieresa längs Luleälven förra veckan.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Men trots vattenkraftens avgörande betydelse för Sveriges hållbara elförsörjning; trots Vattenfalls problem med flytt av arbetstillfällen och brist på miljöarbete; trots gratis studieresa  och inbjudan i god tid – så var det omöjligt att få hit våra riksdagspolitiker. Då Vattenfalls- och glesbygdsfrågan tigs ihjäl av Stockholms makthavare, skrev jag ett debattinlägg som publicerats i flera tidningar. Inlägget är delat mer än 3000 gånger på en vecka, artikeln läst av ytterligare tusentals personer. Det är många som har fått nog.

 På studieresan fick vi med oss en (1) riksdagsledamot (V) samt fyra lokalpolitiker och andra engagerade. Vi visade att miljöåtgärder är ekonomiskt försvarbart till försumbara kostnader. Ett återskapat och fungerande ekosystem skulle medföra betydande vinster för den lokala ekonomin och arbetstillfällen inom fisketurism och andra näringar.

I Lilla Luleälv finns Europas längsta torrlagda älvfåra, närmare två mil stenöken som tidigare var ett fiskeeldorado med laxar på 30 kilo. Av älvens snitt på 180 kubikmeter vatten per sekund, begär vi att släppa tillbaka blygsamma cirka 10 kubikmeter per sekund till torrfåran för att möjliggöra liv igen.

Vattenfall skräms med att miljöhänsyn i Luleälven skulle bli för dyrt och äventyra landets "reglerkapacitet", vilket innebär att vattennivåerna ändras utifrån landets elbehov. Men förra veckan inträffade ett haveri i Porsi kraftstation i Luleälven, och Vattenfall är nu tvungna att släppa 670 kubikmeter per sekund genom dammluckorna. Jämför med vår önskan om 10 kubikmeter per sekund! 

Det låter som ett hårt ekonomiskt slag, men nu säger man att "egentligen blir det inget produktionsbortfall, eftersom vi släpper förbi vattnet till nästa kraftstation". Efter alla år av hårdnackat motstånd för att återställa lite liv i lilla Luleälv,  så kostar det nu plötsligt inte något alls?

 Före utbyggnaden gavs ortsbefolkningen löften om att få behålla fiskerätter och båtplatser. 1957 skrev dåvarande generaldirektören för Kungliga Vattenfallsstyrelsen:  "För Vattenfalls del vill jag deklarera, att vi vill sträva efter ett gott samarbete till gagn både för svensk kraftförsörjning och för den berörda bygden.", "För Jokkmokks kommun innebär utbyggnadsprogrammet ett betydande och stadigvarande ekonomiskt uppsving"... "... strävat efter att ta all hänsyn till bygd, näringar, naturvärden och befolkning".

Några år senare torrlades älven.

Jokkmokks kommun bidrar med naturresurser för miljarder årligen, enligt SCB flödar tre gånger högre värde per innevånare till statskassan än snittet bland landets kommuner. När tar våra folkvalda politiker ett beslut om att göra rätt för sig och sluta offra en historiskt ikonisk laxälv?