BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Mer pengar är bra, men det är inte tillräckligt, säger Daniel Stolt och Josefin Eman, medlemmar i Föräldranätverket i Umeå.
Ohållbart med stress
Föräldranätverket bildades i höstas av Josefin Eman och Liv Öberg. De kände att tillståndet på deras barns förskola var ohållbart med stress, personalbrist och överfulla barngrupper. I Umeå är barngrupperna stora – Skolverket rekommenderar att grupper med 4–5 åringar ska ligga på 9 till 15 barn, men i Umeå ligger snittet på 17 barn, trots flera tidigare beslut om att Skolverkets riktlinjer ska följas. Josefin och Liv började därför ringa runt till alla förskoleråd i kommunen. Tanken var att samla föräldrar för att driva opinion gentemot politikerna. Målen var tydligt satta: mindre barngrupper, mer personal och fler förskoleavdelningar.
– Jag tror att det är många som har känt av att det är något som inte stämmer i förskolorna. Det är så lätt att tänka att det bara är fel på mig och mitt barn, men när fler börjar berätta och man upptäcker att man inte är ensam, så är det lättare att agera, säger Daniel Stolt.
Det var när Föräldranätverket bildade en grupp på Facebook i januari i år som det smällde till. På kort tid gick de från att ha varit en mindre sammanslutning till att vara drygt 2 500 arga föräldrar. Därmed blev också nätverket en påtryckargrupp med tyngd. Men det var uppenbart att alla politiker inte delade deras problembeskrivning. Kommunalrådet Hans Lindberg (S) skrev i sin blogg att Föräldranätverket var en lobbygrupp med ”vältaliga människor med goda kontakter till media”.
Men Föräldranätverket har inte vikit en tum från sin beskrivning av en förskola i kris. De har också fått uppbackning av Lärarförbundet. Tio pedagoger från olika förskolor i Umeå vittnade i en debattartikel i VK om att resurserna är för knappa och att barn riskerar att fara illa.
– Enligt Hans Lindberg var det inte en resursfråga, utan en organisationsfråga som ska lösas lokalt på arbetsplatsen. Hade det handlat om ett par ställen, så hade jag kunnat förstå det argumentet, men när det är flera olika förskolor som beskriver samma problem så handlar det om resurser. Om man sitter som högsta politiker och ska skära en halv procent här eller där, så tappar man kanske relationen till verksamheten, säger Daniel Stolt.
– Vi behöver tvärtom prata ÄNNU mer blöjbyten med kommunledningen, säger Josefin Eman, och förklarar:
– Om vi ser problem, så pratar ju vi först med våra förskollärare. De hänvisar till sin rektor, som säger ”Jag har en så tajt budget. Ni måste prata med någon högre upp”. Då går vi till förskolenämnden, som i sin tur förklarar att de har den budgeten de har. Då återstår bara kommunledningen, för det är där som problemet ska lösas. Det handlar om politiska prioriteringar, inte om personal som inte klarar av sitt arbete. De arbetar redan på utslitningens gräns – ingen skugga ska falla på dem.
Josefin Eman beskriver nätverket som en folkrörelse med en enorm kraft. De arbetar på flera olika sätt – går på fullmäktigemöten, träffar politiker och samlar in namnunderskrifter. Nätverket har också genomfört två demonstrationer, både för att visa upp sig och för att känna samhörighet utanför Facebookgruppen. Samtidigt framhåller Josefin Eman och Daniel Stolt att det finns stora fördelar med att organisera sig via sociala medier:
– Som småbarnsförälder har man kroniskt dåligt om tid. Men här kan man vara med och engagera sig från soffan, om man så vill. Det är demokratiskt, helt enkelt.
Kampen långt ifrån över
Trots Socialdemokraternas förslag om tillskott till förskolorna, så är kampen långt ifrån över.
– Man måste lägga om politisk riktning. Det handlar inte bara om en budget nu, utan det handlar om att man måste prioritera upp barnen. Vi kommer att finnas med för att se att det blir en kontinuerlig förändring. Vi vill göra det här till en valfråga i höst, säger Josefin Eman och Daniel Stolt.
Har politikerna underskattat vilken betydelse frågan om barnomsorgen har i Umeå?
– Jag tror att man har missuppfattat vad medborgarna vill ha. Det är ungefär som när man är hemma hos sig själv – de här vardagliga sakerna som alltid måste underhållas är inte lika roliga som att göra någonting stort, till exempel att bygga någonting, säger Josefin Eman, inte utan ironi i rösten.
