I helgen börjar Socialdemokraternas kongress och en motion om samiska frågor kommer upp. För allt i världen kommer jag att försöka vara där och lyssna. Påverka. Berätta. Jag är barn av arbetarrörelsen och av den samiska kulturen. I hela mitt vuxna liv har jag varit djupt engagerad i samisk politik. Det var ett bananskal som jag gled in på – jag fick en vänlig fråga om jag ville besöka ett Sametingsplenum, som slutade i att jag nu, tio år senare, är vice styrelseordförande. Den lilla frågan har förändrat mig i grunden. Jag är fantastiskt tacksam.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Fast jag kan inte säga att det här med att vara samepolitiskt aktiv precis har främjat min psykiska hälsa. Mitt välmående. Istället för den fjällromantik som många vill knyta till oss samer är det ett skitsystem som vi lever i. Att verka i Sametinget som är både utfattigt och saknar tillräckligt inflytande. Att måsta lära ut grundfakta om samerna under möten med de som fattar beslut om samernas liv. Att få äckliga förslag av äldre män på konferensmiddagar. Att kallas för lapphora när jag tar på mig kolten. Och så att ifrågasättas. Jag är för lång, för blond, för ung. Mest av allt från samer för att jag inte är från rätt familj och bakgrund ... Att det är tabu att vilja ha respekt för sådana som oss. Det är det som gör mest ont. Det samiska klassamhället.
So what, mammas familj har inga renar. Vi är samer ändå. Det var där som mitt politiska engagemang startade. Min pappa var inte same, men livslång klasskämpe. Allas lika värde en självklarhet. Han, född i en torparfamilj, visste hur ojämlikheten sved i själen. Ändå förstod han inte samefrågorna. Jag inser som vuxen hur nästan konstlat frånvarande de frågorna är inom arbetarrörelsen. Som om välfärdsstaten vilar på en tyst acceptans av kolonialismen av Saepmie, samernas land. Ett offer av samerna för flertalets bästa. Klassamhället som staten skapat hålls fortfarande uppe och splittringen används som orsak för att inte lyssna på Sametinget; ”de bara bråkar”. Mängder av frågor behandlas så. Problem som statliga övergrepp skapat vänds emot samernas försök att till exempel säkra språkens överlevnad.
Partierna och politikerna måste lära sig mer, och de måste prata med oss samiska politiker. Miljöpartiets gruppledare i riksdagen besöker varje Sametingsplenum, men var är de andra partierna? Med sina grundvärderingar om jämlikhet, demokrati, solidaritet och antirasism finns det väl inget parti som så väl borde kunna förstå och kämpa för samernas sak som Socialdemokraterna.
I år har två unga samer, Oscar Sedholm och Daniel Holst, skrivit motioner till Socialdemokraterna, SSU och S-studenter. Motioner om att öka kunskapen inom partiet, förbunden och arbetarrörelsen kring samiska frågor, att utse personer som är ansvariga för samiska frågor inom respektive organ och att besöka Sametingets plenum. Partistyrelsen svarar i kongresshandlingarna att ”det förekommer kunskapsluckor och möjligen bristande engagemang i dessa frågor”. De föreslår en höjd ambition och bättre kontakt med samiska politiska företrädare. Det gör mig så jäkla glad.
Att besöka Sametingets plenum är ett litet steg, men jag hoppas att den vänliga frågan ställd till nog många, nog ofta och länge, en dag kan ha förändrat riksdagspartierna som frågan en gång förändrade mig.
