För många år sedan, när jag gick på gymnasiet, läste jag om Strindberg och att han var en ”inbiten kvinnohatare”. På den tiden noterade bara jag detta som lätt absurt, och det skulle ta flera år innan jag började förstå att användandet av detta epitet kan ses som ett uttryck för den könade maktordning som präglar vårt samhälle. Sociologen Carin Holmberg använder i sin bok ”Det kallas manshat” (1993) just denna beskrivning av Strindberg för att illustrera vad som är möjligt att säga om kvinnor, som inte är möjligt att säga om män – alltså för att illustrera ett sätt att förstå hur kön och makt hänger samman.
Om en person beskrivs som kvinnohatare förstår alla vad det betyder, han (för det är ofta en han, dock inte alltid) gillar inte kvinnor helt enkelt. No big deal. Att däremot beskriva en person som manshatare sätter betydligt djupare spår. Manshataren är en kvinna, alltid en kvinna, som har problem med sig själv, är rabiat, och som inte förstår att det inte går att dra alla män över en kam. Att få epitetet manshatare kan ruinera ett författarskap. Epitetet kvinnohatare blir sällan så problematiskt. Kvinnohatet är liksom impregnerat i vår kultur. Kränkande uttryck som hora, slyna, fitta och kärring används utan att möta några större reaktioner. Av män, och även av kvinnor, på fester likväl som på fotbollens supporterläktare.
Jag tänker att det impregnerade kvinnohatet håller kvinnor på plats. Kvinnor vet att när de överträder de sociala gränser som bestämmer en kvinnas plats i samhället, så utlöses hatet. Jag tänker på allt hat som riktas mot kvinnor som spelar fotboll. Och hur viktigt det verkar vara för män att uttala sig om damfotboll, trots att de tycker att det bara är skit. Som den danska förbundskapten sa apropå en av alla nedvärderande kommentarer om det danska landslaget: ”Om du inte är intresserad av damfotboll behöver du inte titta”.
Men det verkar som att män har så svårt att bara låta kvinnor vara i fred och göra sin grej. Varför all denna upprördhet? Det är ju inte så att damfotbollen tar resurser från herrfotbollen direkt. När damfotbollen inte ens får en procent av det som herrarna får av UEFA för ett stort mästerskap verkar det ju snarare som att intäkter går från damfotbollen till herrarna. Men ändå ska det klankas ner, förlöjligas och kritiseras.
Jag tänker att det handlar om att upprätthålla ordningen. Att kvinnor inte ska tro att de har rätt att göra det som män gör. Eller, ännu värre, att göra något eget på sina egna villkor.
Jo, det finns en annan sida också. Förändring sker och har skett. Svensk tv visar fotbolls-EM på bästa sändningstid. Förlöjligandet av damfotbollen får alltmer sällan stå oemotsagt. Anders Borgs vänners avfärdande av hans beteende på fest utmanas av många som menar att den kvinnosyn som någon har, inte kommer sig av alkohol. Jag tänker att det impregnerade kvinnohatet möter motstånd och därför har börjat synas i all sin fulhet, och att det nu gäller att hålla i och orka se hur impregnerat detta hat är. Att ett av de värsta skällsord som kan riktas mot en man är att han är en kvinna, att han på fotbollsplanen spelar som en kärring.
Det är just i alla dessa vardagsmoment som ordningen upprätthålls – och därför måste utmanas.
