Krönika. Josefina Skerk.

2017-08-22 06:00

Jag måste tvinga mig att se det jag inte vill

Övergreppen mot de våra ska inte få glida in i historien utan att dokumen­teras och kanske, kanske,­ kan de återfå en smula värdighet genom att åtminstone­ få bli ­individer med egna namn och livs­öden igen.

Jag ska erkänna att jag känt en morbid nyfiken­het kring bilderna. Hur ser de egentligen ut? Finns personerna faktiskt med? Men när bekräftelsemejlet för min tidsbokning på det rasbiologiska institutets arkiv kom i veckan blev det alldeles för nära och obehagligt. Jag har skrivit om arkivet förr, men aldrig själv åkt dit.

Mormors pappa Johan och andra nära släktingar är skallmätta. Professor Herman Lundborg med bihang mätte nästan alla samer i bygden för att hitta bevis för att samerna var en lägre stående ras. Namnen med mått och koder för hår- och ögonfärg finns bevarade i arkivet. Bilderna är samlade i separata album, sorterade efter ras, kön, ålder och ort. Inga namn har antecknats för dem.

Eftersom så många av mina släktingar är mätta tänker jag att de också kan vara fotograferade. Det känns som om jag har en skyldighet att leta efter dem. Övergreppen mot de våra ska inte få glida in i historien utan att dokumenteras och kanske, kanske, kan de återfå en smula värdighet genom att åtminstone få bli individer med egna namn och livsöden igen. Jag tror också att vi andra i familjen behöver se det här för att förstå lite mer om varför det blev som det blev för oss och för samerna i stort.

Jag har hört folk säga att de kanske inte tyckte att det var så farligt att bli mätta. Vore det så blir tystnaden obegriplig. Varför har ingen någonsin nämnt att en professor från Uppsala hälsat på dem? Inte en enda person som inte själv var där vet om det, varken i vår eller i andra familjer som jag har frågat.

Den där skammen och sorgen som skapades har ärvts. I vår familj bidrog den säkerligen till den större tystnaden som bredde ut sig. Mormor hörde bara samiskan under sin uppväxt när de vuxna grälade. När de inte kunde hejda sig sipprade det smutsiga språket fram. Det var först när hennes pappa blev gammal som kärleken till språket och slöjden blev något som han tillät sig att visa öppet. Jag minns honom bara lite vagt som snäll och varm, min ”morfar Johan” som jag kallade honom.

Jag har skjutit på den här resan i flera år, fast jag vet att jag måste göra den medan mormor fortfarande lever. Hon är 93 år och den som slutgiltigt kan identifiera våra anhöriga. Alla hennes fastrar och kusiner. Jag kan bara gissa.

Det hela blir av nu därför att en dokumentärfilmare vill följa mig i några dagar. Jag tänkte på vad som skulle kunna kännas meningsfullt för mig att visa och det här var en av de sakerna. Jag tvingar mig själv. Mejlsvaret från arkivet är kort och koncist.

”Jag bokar in er den 18 september. Jag noterar vilka album du angivit här och har dem tillgängliga när ni kommer. Album D36 finns. Det är album D34 som saknas. Jag vill också informera dig om att alla album i M-serien är nakenbilder. De personer som finns i andra album kan också finnas i M-albumen och alla våra besökare vill inte se dem.”

Nej, jag vill inte se morfar Johan naken och förnedrad, men jag måste få veta.

Josefina Skerk
Josefina Skerk 

Ledamot för Jakt- och fiskesamerna i Sametinget