Simmar längd efter längd i Navet. Njuter av 50-metersbassängen. Vintersolen skiner in genom de stora fönstren och jag hinner nästan bli klar innan lugnet bryts av ett antal skolklasser som kommer in i simhallen. Men skratten och stojet stör mig inte. Tänker på hur bra det är att alla elever i Sverige får lära sig simma.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Med 1000 meter i kroppen tar jag mig upp ur bassängen och går ut för att duscha. Efter någon minuts ensamhet i duschrummet kommer ett grupp flickor in i duschrummet. De har baddräkterna på eller tar på sig dem innan de stegar fram mot duscharna. Jag tvekar. Ska jag verkligen lägga mig i? Letar med blicken efter en lärare men ingen syns till. Skylten med den nakna kroppen och uppmaningen att duscha innan bad tittar ner på mig från väggen. Jag tar sats och säger: ”Tjejer, ni vet väl att man ska duscha innan man sätter på badkläderna?” Tystnaden är kompakt. Fnittret och pratet är som bortblåst. Jag fortsätter: ”Det är ju ganska svårt att tvätta sig ordentligt om baddräkten är på”. De säger fortfarande ingenting och jag inser att de väntar ut mig innan de börjar duscha. Jag förstår att jag är otroligt pinsam. Att jag kommit ut som tant på riktigt. Jag inser också att det inte finns en tvål i sikte och att jag inte riktigt orkar med en utläggning om vilka ställen på kroppen som är viktigast att tvätta innan bad, där hudvecken är som flest och där svett och annat finns som mest. Jag suckar inombords och ger upp. Tar min baddräkt i handen och går in i omklädningsrummet. Känner nästan deras lättnad rent fysiskt. Pratet och fnittret är igång redan innan dörren går igen bakom mig.
Tänker tillbaka på min egen uppväxt där simhallen var en stor del av min fritid. På de gånger vi fick åka till simhallen på gympan. Tänker på de barska tanterna med de gula tvålsvamparna som nästan alltid fanns i duschrummet. Att duscha utan badkläder var en självklarhet. Likaså att tvåla in sig med svamparna, de rena fanns i en korg, de använda skulle ner i en annan. Visst, vi var lite rädda för tanterna med svamparna. Samtidigt var det också en trygghet att de var där. De vakade över oss med ett strängt men även omtänksamt öga.
Jo, jag förstår att det för vissa kan vara jobbigt, eller inte ens acceptabelt, att visa sig naken för andra människor. Att det nu finns duschbås där dörren kan stängas igen är därför utmärkt. Men det betyder inte att man inte ska tvätta sig utan badkläder innan det är dags att gå ner i bassängen. Du tvättar dig inte för din egen skull utan för det gemensammas skull. För att vattnet i bassängen inte ska behöva blandas ut med mer och mer kemikalier för att vara rent. Kanske drar jag för stora växlar på nakenduschandet, men jag ser det som ett av många exempel på att vi inte klarar av att ta hand om det gemensamma längre.
Under hösten kom flera rapporter om hot och skadegörelse i bibliotek runt om i landet. Frustrerade och ibland rädda bibliotekarier larmade om att biblioteken inte längre alltid var en trygg plats. ”Mamma, vad kostar det att låna böcker?” frågade min son när han var fem år och jag svarade att det inte kostade något alls, att det var vårt och att vi betalade till det genom att vi betalar skatt till det gemensamma. Han var förundrad. Jag tror att vi måste börja påminna oss själva om att det gemensamma är just vårt och att vi alla har ansvar för det. Tills tanterna med tvättsvamparna kommer tillbaka ska jag göra mitt bästa för att ta deras plats.
