Krönika. Malin Rönnblom.

2018-01-02 06:00

Vi måste höja våra röster för att höras

Att relativisera rädslan gör den enklare att ­hantera.

I arbetet med en debattartikel med anledning av #metoo-rörelsen får jag ett råd av en kollega. Rådet är att se till att ha numret till universitetets säkerhetsavdelning i min mobil, utifall att jag kommer att mötas av hot efter publiceringen, och hon underströk att det också är viktigt att jag polisanmäler alla hot. Först blev jag förvånad. Sedan lite rädd. Borde jag verkligen skriva? Sedan arg, lite på henne för att hon skrämde upp mig, men mest på världen eftersom jag mycket väl vet att hennes råd handlar om omsorg om mig.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Samtalet fick mig att fundera på all den rädsla som jag ser runt om mig, och som jag själv också känner, i relation till att höja sin röst och säga sin mening. Jag vet ju att jag själv i perioder har blivit mer noga med orden i det jag skriver, särskilt i krönikor och debattartiklar. Sedan kommer andra perioder då jag säger åt mig själv att om kvinnor som lever i krig och i diktaturer vågar höja sina röster, där priset kan vara deras liv, vem är jag då att vara rädd?

Att relativisera rädslan gör den enklare att hantera. Liksom att prata om den. Gemensam rädsla kan vara ett sätt att samlas, kan med perspektiv bli ett sätt att göra motstånd. Enskild rädsla tenderar mest att förstärkas, och verka tystande.

För kanske är det det värsta med rädslan, att vi blir tysta. Att inte minst om vi som forskare väljer bort att ta strid i det offentliga samtalet, för att priset riskerar att vara för högt. För visst händer det saker som gör att inte minst feminister och genusforskare blir rädda. Dreven kring genusforskningen har accentuerats under hösten och jag vet att det inte bara har stannat vid ­offentliga påhopp.

När du sitter där framför din dator och stirrar på ett hat, ett hot. Eller när någon av dina närstående helt plötsligt har konstiga meddelanden i sin mobil. Vad händer i dig då? När motståndet inte går att bemöta, utan kryper under ditt skinn. Du blir rädd. Du blir obenägen att ta striden i offentlig­heten nästa gång.

Just därför är det så viktigt att prata om det. Hatet. Hoten. För att också våga ta debatten, våga kritisera, våga gå emot det som ibland känns som mörkrets krafter från Mordor. Flera journalister tar den kampen och jag beundrar dem så. Vi behöver er. Klarsynta och modiga. Som Magda Gad, Niklas Orrenius, Cecilia Uddén och många fler. Och vi behöver tidningar som ETC Umeå. Som skildrar samhället ur andra perspektiv, som ger röster åt de som inte alltid brukar ha en röst. Så det är med sorg i hjärtat som jag skriver denna sista krönika. Tack Liselott Holm för att du gav mig chansen. Tillsammans får vi verka för att skapa fler forum för det fria och kritiskt granskande ordet.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter