BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Sedan blev det lite tyst. Men efter vila och en lång repperiod har nu Stina och Arktis börjat söka sig upp mot ljuset igen. Gruppen har under våren haft flera spelningar och uppträder nu på onsdag på Umeå universitet. Men framför allt har de jobbat med nya låtar – på ett nytt sätt och med ett annat sound som resultat.
– Vi kände att vi ville höja ambitionsnivån. När vi spelade in ”Fifty-Fifty”, så var det som att det blev en accelererad process där det hände jättemycket med bandet. Utan skivan hade vi nog stått kvar på samma ställe som förut. Nu har vi jobbat mer med låtarna och arrangemangen och har hamnat på en helt annan nivå. För att citera Elsa (Reimerson) i bandet: ”Tidigare höll vi bara på med dagverksamhet!” (Skratt) På nåt sätt har vi gått från ett socialt projekt med aktivism, till att musiken står i fokus.
Hur skulle du säga att musiken har förändrats?
– Min mening är att det inte ska låta progg, utan mer modernt. Det är mer elgitarr, mer orgel och mindre akustiska instrument. Det är tyngre och mer elektroniskt. Krut (Zetterlund) och vår nya trummis Carl (Östberg) har kommit med mycket idéer om soundet. Sedan vill jag ju behålla känslan i melodi och text – att det ska vara engagerat. Jag vill att det ska kännas att det jag sjunger om är något viktigt.
Längtar efter vita vidder
Det nya arbetssättet har också inneburit att bandet har blivit nättare i storleken. Tidigare kunde scenen vara knökfull av gästmusiker som alla var del av den skapande processen, men nu vill Stina jobba mer koncentrerat och lägga kraft på berättandet. Hon skriver fortfarande om Umeå, Norrland, fjällen, politiken – men väver in det politiska i ett mer personligt sammanhang. Naturen får också ta sin plats i texterna. I en av de nya låtarna sjunger hon om det fåniga och omöjliga i att vilja ha hela Sapmí för sig själv.
– De största upplevelserna som jag haft i livet har varit på olika fjällturer. Jag är livrädd för klimatförändringarna! Jag är livrädd för att det som betyder mest för mig bara ska försvinna och för att jag aldrig mer ska kunna stå på ett par turskidor, för att det inte finns någon snö.
Jag måste fråga om gruppnamnet. Varför Arktis?
– Ja, har du någon tanke? (Skratt) Det är min kärlek till det karga och nordliga landskapet! Jag spenderar mycket tid på att längta efter vita vidder. De symboliserar en slags frihet, de här ändlösa och skräckinjagande ismassorna. Sedan är ju Arktis också ett politiskt spelområde, som är en sorglig historia.
Stina Salander är uppvuxen i Holmsund och Umeå. Som tonåring hängde hon på Galaxens alla konserter under 1990-talet och lärde sig själv att spela, mitt under stormande hardcorevåg. Ett tag var hon medlem i bandet Djuriskt, innan hon satte ihop Stina och Arktis 2013. Beslutet att bilda band och ta sin självklara plats på scen, tror hon kommer sig av att ha skolats in i ett feministiskt sammanhang, där inställningen ”nu kör jag!” – oavsett kön – var självklar.
– Jag har inte reflekterat så mycket över om jag är tillräckligt bra. Eller vad folk ska tycka. Jag har bara gett mig fan på att få till det. Jag har haft inställningen att ”Jag vill, så därför gör jag det”. Det är kanske få förunnat, men jag tror att det kommer sig från den här feministiska bakgrunden. Rädsla, liksom … nej!
”Vad är politisk musik?”
Stina har fått frågan förut om hon själv tycker att hon gör politisk musik. Den bollar hon gärna tillbaka.
– Vad är politisk musik? Att skriva om en heterosexuell kärleksrelation – är inte det också politisk musik? Det handlar nog om att vara politiskt medveten om vilken position som man har och vad det är som man uttrycker.
Skulle du kunna skriva en text som inte är samhällsengagerad?
– Jo, det kan jag göra, så länge jag tycker att ämnet är intressant. En av våra nya låtar handlar om en kompisfest – det är väl kanske det minst politiska som jag har skrivit. Men det ligger närmare för mig att skriva om en gruva i Pajala än en kärleksrelation. Jag har ett sämre språk för sådant, det kan bli så klyschigt. På det sättet måste jag utmana mig själv – att någon gång kunna skriva en kärlekssång.
