BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Sådana historier delar hon med sig av på sitt Instagramkonto @karinskonstgrepp. Hennes följare får ta del av foton som Karin har tagit och ofta behandlat i Photoshop. Hon skriver om betraktelser, rädslor, och reflektioner.
– Det är som en offentlig dagbok. Jag gör det jag känner för. Instagram är mitt utrymme som jag gör vad jag vill med. Jag tycker att vi ska avdramatisera känslor. Vi är alla starka, svaga och ledsna, men vi får inte visa det offentligt. Skulle någon gå på stan och storgråta så skulle folk tänka ”Ring polisen!”, säger hon.
Just nu har Karin Jansson över 20 000 följare på Instagram, men hon började uttrycka sig som bloggare för ungefär tio år sedan.
– Nu är det bara Instagram. Ibland lägger jag upp något äckligt och då försvinner det hundratals följare. Ett tag höll jag på med filmklipp och jag hade gjort en film där det såg ut som om jag drog svarta trådar ur munnen. Eller hår, kunde man tro att det var. Då var det jättemånga som slutade följa mig. Det var roligt. Folk kan inte hantera det.
Gör ringar av tänder
Det som är typiskt med Karins konst är att blanda sådant som är stereotypt fint med det som ses som äckligt. Hon skapar konstraster i känslor och får både sig själv och andra att fundera över vad som är bra och dåligt.
– Som exempel skapar jag ringar med tänder. Till en början, när man ser dem på håll, så ser man att de glittrar och det ser vackra ut. Men på närmare håll ser man att det är en tand. Är det då fint eller fult?
Hon vill utmana sig själv också, och det som hon tidigare har avfärdat som fult är nu normalt.
– Jag vill komma ifrån att andra ska bestämma det åt mig. Det gäller generellt. Jag vill bort från normer och själv formulera vad som är värdefullt gällande hela min existens. Det är en resa att känna sig helt neutral, men jag har kommit långt på den resan.
”Ingen lever i ett vakuum”
Den plats som patriarkatet ville placera henne på blev till slut för trång – hur hon skulle se ut, vad hon skulle eftersträva, hur hon skulle bo eller vilken bil som hon skulle köra.
Det var för mycket att förhålla sig till och Karin började sortera bort och fundera över vad som var värdefullt för henne.
Först var det mer av en aktiv handling, ett statement, att välja vad som passade henne eller inte.
Nu kommer det mer naturligt.
– Det är ett privilegium att kunna prioritera som jag gör och att vara nöjd med sig själv. Mitt utgångsläge är vit medelålder och jag är ödmjuk och har insikt i att det är så. Kvinnor som inte går med på saker är obekväma, men det krävs privilegier för att ha plats att vara obekväm. Jag ser det inte som ett misslyckande om inte alla tycker om mig. Det är rimligt att det finns de som ogillar mig.
Hon ser sitt Instagramkonto som en form för sig själv att växa i. Att det ger bekräftelse och uppmuntran i det hon gör.
– Ingen lever i ett vakuum – vi finns till i relation till andra och vi studsar saker mot andra.
– Min konst är ett behov av att uttrycka mig och ta plats. Jag vill ta plats av den som tagit plats av mig genom maktstrukturer. Jag kliver ut därifrån, för jag mår inte bra där.
Skapandet ett sätt att vara i fred
Karin återkommer till sitt behov av att vara ensam. Att självvald ensamhet är enormt viktigt för henne och att hon kan spendera flera dagar tillsammans med sig själv och aldrig ha tråkigt.
– Jag pysslar på, är i skogen, ligger i soffan, lyssnar på musik. Skapandet är ett sätt att vara i fred. Många är rädda att möta sig själva när de stannar upp, men jag har redan gjort det. And I like what I see.
