BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Jag och min manager ska göra en liten tatuering nu på morgonkvisten – det blir varsin 100-lapp som flyger iväg. (Skratt) Vi skämtade om att turnén kommer att gå back, så det är därför. Det är förstås vår ironiska profetia, vi hoppas att det inte blir så …

Entrén speglar titeln

Björn Nilson har inte stått på ett scengolv på drygt fyra år, men nu är det dags. Han rivstartar i kväll i Umeå, en stad som alltid har gett honom goda upplevelser, säger han, och den 17 juni drar Sverigeturnén ”Hundralappen” igång. Symbolen för turnén pryder numera en obekant kroppsdel på Björn, men det finns förstås en förklaring till turnénamnet – entrén till spelningarna kommer att kosta 100 kronor jämnt, för att så många som möjligt ska ha råd att gå.

– Jag ville ha en annan anledning till att åka ut och spela än ren fåfänga. Jag har lyssnare med åsikter både till höger och vänster och det tycker jag är så häftigt. Men jag får mycket respons från människor som är längst ner på samhällsstegen, till exempel ungdomar som sitter på institutioner. Det har länge varit en dröm för mig att ordna en turné som alla ska kunna gå på. Jag vill stå stolt och säga att vi faktiskt gör något handfast för att blanda upp olika slags människor. 

Kapten Röd slog igenom med dunder och baktakt 2011 med sitt andra album ”Fläcken som aldrig går bort” – en samhällskritisk och personligt reflekterande skiva med reggae, ska och dancehall, med gästspel av Promoe och hits som ”Ju mer dom spottar” och ”1 000 000 nollor”. Under 2012 fick han inte mindre än två P3-guldutmärkelser, framröstad av Sveriges radios lyssnare. Det var ett klart lysande ögonblick för reggaeartisten från Majorna, Göteborg, men också ett ögonblick av förvåning för många kritiker. Kapten Röd hade gått under radarn – inte många hippa Stockholmskritiker kände till den stora publik som Björn Nilson hade byggt upp under flera år med hjälp av idoga spelningar och turnéer.

”Jag tyckte det var sjukt jobbigt”

Men efter all uppmärksamhet blev det för mycket. Björn Nilson hade just fått barn och pallade inte med alla som ville filma och ta selfies med honom så fort han satte foten utanför dörren. Han drog sig tillbaka från offentligheten.

– Jag tyckte det var sjukt jobbigt. Varje möte är för mig att man tar in energier och känslor från den som man träffar och till slut blev det väldigt kostsamt. Jag tror att många av oss som har levt före selfiesamhället har mycket svårare med en sådan grej, än de som har växt upp med att man filmar sin dag hela tiden. Men nu är jag helt på andra sidan av det. Jag känner att ”Okej, folk får ha en relation till mig som artist och jag kan stolt bära det skalet också”. Numera separerar jag Kapten Röd och Björn, så att säga.

 Varför tror du att dina fans är så hängivna?

– Det har jag undrat själv. (Skratt) Men jag tror att det alltid finns plats för artister som har en annan slags integritet och som har gjort en djupare investering i artisteriet. En sak som jag märker, är att ju personligare jag blir, desto mer liknar jag någon annan. De mest personliga känslorna är ju faktiskt vanliga känslor, som vi pratar om allra minst – som att man inte räcker till eller att man inte passar in någonstans. Många kan känna igen sig.

I februari släppte Kapten Röd en ny låt – ”Över min döda” – med ett mjukare beat och med en text som handlar om att ta tyglarna och bemästra sitt eget liv. Ett album är också på väg. Det kommer att låta annorlunda jämfört med den senaste skivan, fast på vilket sätt är han än så länge förtegen om.

– Jag vill inte upprepa mig själv. Det kommer inte bara att vara reggae, utan jag kommer nog att sväva runt en del. Jag vill få känna mig fri!

Det har hänt en del politiskt sedan du stod på scenen sist. Hur förhåller du dig till det?

– Under 2012 kände jag att tonen i samhället skruvades upp väldigt starkt. Jag minns att jag tänkte att jag också skulle behöva skruva upp tonen mot högerextremismen, men nu känner jag att jag hellre vill stå för en enande kraft. Vi bråkar om smulor, men vi ifrågasätter inte den stora limpan. I stället ställer vi grupper mot varandra – vården, skolan, invandrarna. Medan vi står och dividerar om vad som får kosta, så finns det spelrum för de stora pengarna att flyga fritt.

– I en av mina låtar sjunger jag: ”Det vore revolution om barnen sträckte upp handen och frågade varför ett sandkorn äger hela stranden”. Mitt sätt att bemöta det som händer nu är att vara en positiv svallvåg.