Förenta Nationerna (FN) bildades efter andra världskrigets slut när krigets vinnare i form av Kina, Frankrike, Sovjetunionen, Storbritannien och USA ville manifestera en enighet bakom den nya världsordningen. Grundarna av FN var optimistiska och menade att organisationen skulle ha sådan kraft att den skulle förhindra konflikter mellan länder och göra världskrig omöjliga. Diplomati skulle göra det möjligt för länder att vara oense, men samtidigt tillhandahålla en internationell plattform, vars ändamål skulle vara att försöka nå överenskommelser innan friktioner förvandlades till jordbävningar.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Två år efter FN:s grundande 1945 delades emellertid världen in i två ideologiska block – kapitalism och kommunism, med USA och Sovjet som modell. Denna ideologiska konflikt innebar stora utmaningar för den nygrundade organisationen FN, och disharmonin inom institutionen har präglats av denna slitning fram till i dag.
När vi i dag ser Nordkorea och USA munhuggas i FN:s generalförsamling i ett tonläge som signalerar militär konflikt eller när vi ser Venezuela kalla USA:s president för ”den nya Hitler”, så lär historien oss att det inte är ovanliga företeelser.
Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov satt i FN:s generalförsamling den tolfte oktober 1960 och bankade sin sko mot stolsraden för att visa sitt missnöje över kritiken mot Sovjetunionens politik i Östeuropa. Samma år stod socialistledaren Fidel Castro i talarstolen och höll ett tal i fyra och en halv timme, där han bland annat kallade USA:s presidentkandidater John F Kennedy och Richard Nixon för ”analfabeter som saknade politiska hjärnor”.
När Sovjetunionen sedan upplöstes 1991 utropades det att kapitalismen hade besegrat kommunismen och USA kunde ensamt inta en världsdominerande ställning. Denna världsförändrande händelse hade föga inflytande över ordkriget i FN:s generalförsamling. Venezuelas socialistledare och president Hugo Chávez kallade USA:s president George W. Bush för ”djävulen” i talarstolen under FN:s generalförsamling 2006, medan Irans förra president Mahmoud Ahmadinejad år 2010 förklarade att USA är ”mänsklighetens fiende”.
Sedan FN:s grundande har världen sluppit krig på global nivå, trots de verbala påhoppen som förekommit mellan världsledare. FN som institution kritiseras dock av allt fler som handlingsförlamad – USA hotar bland annat att kraftigt minska sitt FN-bidrag. När den amerikanske presidenten dessutom från FN:s talarstol varnar för ett militärt ingripande i socialistlandet Venezuela – samtidigt som han hotar att förinta kommunistiska Nordkorea med 25 miljoner invånare – bryter han medvetet mot FN-stadgar.
I samma veva ifrågasätts USA:s roll som ensam global ledare som aldrig förr, medan Kina tillsammans med Ryssland alltmer tagit plats på den internationella scenen. En global och ideologisk maktförskjutning inom FN tycks vara oundviklig. FN kan komma att stå inför den största ideologiska förändringen sedan kommunismens fall. Frågan är bara vilka konsekvenser som det kan komma att ha på FN som världsledande institution?
