En av de mest omdebatterade frågorna i Umeå de senaste veckorna är utförsäljningen av 1 601 allmännyttiga hyreslägenheter på Carlshem och Mariehem. Efter att planerna avslöjades utlöstes en folkstorm med massiv kritik i form av insändare, manifestationer utanför sammanträden och överklaganden av beslutsprocessen. Dessutom bildades ett så kallat folkinitiativ som samlar stöd för en lokal folkomröstning om allmännyttan i Umeå. Kärnan i kritiken är att utförsäljningen har skett under stort hemlighetsmakeri. Medborgare upplystes aldrig om planerna trots att utförsäljningen stred mot de styrande Socialdemokraternas vallöfte. Vidare fick de ledamöter som förväntades fatta beslut i frågan inte ens några handlingar skickade till sig. Det framgick med all önskvärd tydlighet att kommunledningen hoppades smyga igenom ett beslut i en kontroversiell fråga innan allmänheten hann reagera.
En mindre diskuterad detalj i processen rör det som hände då beslutet röstades igenom i sista instans, nämligen under kommunfullmäktigesammanträdet den 19 juni. Dagarna innan stod det klart att det fanns socialdemokratiska politiker som insåg att beslutsprocessen hade varit odemokratisk. Men dessa meddelade att de inte, som övriga kritiska fullmäktigeledamöter, skulle rösta för en återremiss så att beslutet kunde tas om. I stället lämnade de över sina platser till ersättare som lydigt röstade för ledningens förslag. Detta motiverades med att Socialdemokraterna har en princip om att de enskilda ledamöterna alltid ska rösta för den linje som en majoritet av fullmäktigegruppen har enats om.
Det finns flera goda skäl att ha en sådan princip i politiken. Det viktigaste är att den fungerar som ett skydd mot att enskilda politiker avviker kraftigt från det egna partiets linje. Utan ett sådant skydd finns risken att politiker väljs in i fullmäktigegruppen för att driva den politik som formuleras i valplattformen och sedan röstar efter eget tycke i strid mot väljarnas förväntningar. Men i det här fallet väger det skälet lätt. Principen fick faktiskt motsatt effekt. Fullmäktigegruppens majoritetsbeslut att rösta för en utförsäljning saknade nämligen mandat hos Socialdemokraternas väljare. Strax innan valet 2014 gick Hans Lindberg ut och slog fast att ”Det kommunala bostadsbolaget är av stor vikt för ett framtida och växande Umeå, där har hyresrätten en given roll. Vi socialdemokrater anser att bostaden är en social rättighet och en del av den generella välfärden, så vill vi att det ska fortsätta vara. AB Bostaden är Umeåbornas egendom och ska inte säljas ut.” Väljare som röstade på Socialdemokraterna i hopp om att de skulle värna allmännyttan blev med andra ord snuvade.
Politiker har gång på gång försökt tona ned utförsäljningen genom att säga att allmännyttan endast minskar sin andel av ägandet med några procent. Men mot bakgrund av Lindbergs tydliga vallöfte om att inte sälja ut ”Umeåbornas egendom” fungerar kovändningen som en kil som förstärker sprickan mellan medborgare och kommunledningen. Den signal man sänder ut är att det helt enkelt inte går att lita på socialdemokratiska vallöften. När man nu valde lojaliteten gentemot fullmäktigegruppen före den mot väljarna riskerar Socialdemokraterna att gå in i nästa valrörelse med en spökande svekdebatt efter sig. Och för oss andra späds känslan av en kommunledning utan förmåga att lyssna på ytterligare.
