Hur svårt är det inte att resa invändningar mot terrorfrossans samhällsklimat? Terrorns iscensatta tragedier är så oerhörda och rättfärdigheten i att bekämpa terrorismen är så uppenbar. Ändå måste det sägas: Vi är på väg att kvävas av Terror. Det är terrorhot morgon, middag, kväll. En typisk nyhetssändning kan ha terrorismen inte bara som huvudnyhet, utan även som andra och tredje. I ett offentligt rum där terrorlarmen tar denna plats minskar i samma grad utrymmet för allt annat.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Såsom terrorn behöver media, tycks även det omvända gälla.
Samtidigt med attentatet i London nyligen satt jag på ett hotellrum med endast CNN. Dådet var Breaking News i två dygn och allt annat i världen fick med medial självklarhet stå åt sidan. Rapporteringen fördes i ett tonläge som om Hitler hade återuppstått och än en gång invaderat Polen. CNN:s Christiane Amanpour meddelade att detta var det ultimata terrordådet, ”the big one” som ”alla” väntat på. Ordvalen stämde till eftertanke ty upphetsningen var sportreporterns – exalterat som vid upploppet på en VM-final i 800 meter, och hela den smaskiga Breaking News-dramaturgin förstärkte intrycket av terror som Underhållning.
Det är svårt att undfly tanken att ledande media ger terrorn råg i ryggen. Genom att ge den orimligt mycket av vår uppmärksamhet, genom att bidra till ett tankeklimat där terrorns idéer ges starkare livsrum och där dess utövare oupphörligen kan påminnas om vilken makt de har över våra sinnen.
Gränserna för vad som kan tänkas, och i förlängningen utföras, förskjuts. På senare tid har bland andra Time Magazine frontat med reportage om hur enkelt IS kan tillverka så kallade ”smutsiga bomber”. Visste de inte det tidigare, så vet de det nu.
Mediavärderingen är solklar. Sådant som klimathot och svältkatastrofer på Afrikas horn är lättviktigheter med väjningsplikt för all slags terrorbevakning, även den mest långsökt spekulativa. Fastän det är just dessa sammanhang som vi behöver för att kunna möta terrorismen.
Själv påminns jag om EU-toppmötet i Göte-borg 2001. Över hela stan pågick ett sjudande demokratisamtal med seminarier och kultur, människor som hade samlats i kritik av EU och för att gemensamt utforska drömmen om en hållbar framtid. Krönt av den största demonstrationen i Sverige i modern tid, med över 50 000 deltagare, värdigt och fredligt.
Men om detta var vanlig media inte ett dyft intresserat att berätta. I stället vigdes mediarummet åt det tiotal personer eller så som kastade sten, samt polisens ”hjältemodiga” insats med att puckla på oss övriga. Krigslöpsedlarna tog form och landets morgontidningar tjöt ut att Göteborg var en belägrad krigszon. Vi som befann oss på plats för att utöva ett demokratiskt samtal buntades samman med stenkastarna – samtliga var där som våldsverkare. Detta var också hur den svenska allmänheten kom att uppfatta saken.
Media valde att göra en väldig demokratimanifestation till en fullständig icke-fråga för att i stället ge kraft åt en mörk och förljugen verklighetsbild, och att underblåsa rädsla och polarisering.
Tänk om man i stället hade levt upp till sin roll i demokratins tjänst och tvärtom sått frön till en ljusare samhällsanda.
